|
I takt och ton med sitt val av forskningsområde anhöll han om medlemskap i SS, och efter att ha bevisat sitt eget ariska ursprung, blev han antagen. Strax därefter gifte han sig med dottern till en professor, som också besatt riktig rastillhörighet, och rashygienen blev på så sätt intakt.
Kriget stod för dörren! Dubbeldoktorn hann inte ens fullfölja smekmånaden i sin helhet, förrän han fick inryckningsorder som läkare. 1941 befordrades han till löjtnant och erhöll järnkorset av andra klass. Vid inmarschen i Ryssland blev han förbandsläkare vid SS-divisionen Viking, som opererade som en spjutspets i det ockuperade landet. 1942 sårades han och återvände till Berlin som krigshjälte och tilldelades järnkorset av första klass – mannen som skulle låta tala om sig.
Kriget kom in i ett skede, då det behövdes skickliga medarbetare i koncentrationslägren, och hans kunskaper och talang gjorde honom lämplig för uppdraget som läkare och forskare i Auschwitz, där de bästa betingelserna förelåg för att uppnå den nazistiska föresatsen; att lösa mysteriet med den ariska genen! För att förverkliga intentionerna, räckte det inte med djurförsök, det måste till människor. Det gick inte för sig tidigare, men tiderna hade förändrats, och koncentrationslägrens baracker var välfyllda. Möjligheten att göra rejäla framsteg inom ärftlighetsforskningen hade uppstått! Den 30 maj 1943 fick den nitiske dubbeldoktorn en tjänsgöring i Auschwitz, ett datum som ingen skulle glömma, men få skulle få tillfälle att vittna om.
Han tog sig an arbetet målmedvetet. Med en blick, som ingen kunde uttyda, än mindre gick det att förutsäga vad hans tankar övervägde, sorterade han med små handrörelser ut de som skulle till gaskamrarna, till straffarbete eller till hans egna experiment. Något fjärde alternativ fanns inte. Och hela tiden, som han till synes oberörd delade upp de nyanlända människorna i de olika grupperna, bar han inom sig någon opera, som hans hjärna till hälften var upptagen med. Han gick alltid och nynnade på tonerna ur något klassiskt musikstycke, som passade in på de känslor han för stunden förde med sig.
I block 10 höll han till, mannen som skulle låta tala om sig. Härifrån skulle den ariska rasens odödlighet försäkras genom vetenskaplig forskning. Blodtransfusioner mellan tvillingar, injektioner av kemiska ämnen direkt i hjärtat, steriliseringar, amputationer, skallmätningar. Särskilt intressanta huvuden avskildes och packades i lådor för vidare, noggrannare analys. Att söka gränsen för hur stor smärta människan kan uthärda och vilka maximala ansträngningar som kan kramas ur en kropp, såväl fysiskt som psykiskt, innan den till slut inte orkar mer och ger upp livet, var några av de vetenskapliga gärningar han utförde i mänsklighetens tjänst, gnolande på någon lämplig opera.
Hitlers katastrofala krig satte emellertid stopp för de intressanta experimenten. Tyskland var plötsligt döende! Natten mellan den 17 och 18 januari 1945 packade mannen som skulle låta tala om sig sina privata tillhörigheter i en liten väska och begav sig på flykt. Han efterlämnade 400.000 döda, varav 3.000 tvillingar.
Det skulle senare framgå att hans överordnade varit mycket nöjda med den noggranne dubbeldoktorn, som inte lät någonting oprövat gå sig förbi. Slutbetyget ger honom de högsta vitsord, såsom pliktrogen och vuxen sina uppgifter under mycket svåra förhållanden. Nu var han SS-Hauptsturmführer!
Han kastar sin SS-uniform och drar på sig en Wehrmacht-uniform. Sedan förenar han sig med de tyska soldaterna och hamnar i Weiden, strax innan den tjeckoslovakiska gränsen. I juni 1945 grips han av amerikanska trupper och skickas till ett uppsamlingsläger för krigsfångar, som redan inrymde inte mindre än tre miljoner intagna och där man måste släppa iväg 30.000 om dagen för att kunna bereda plats åt nya. Det blir en godtycklig granskning. Man inriktade sig främst på att gallra ut folk ur SS, vilket skedde via höga armlyftningar på led, eftersom det var brukligt att alla inom SS hade sin blodgruppering tatuerad under vänsterarmen. Mannen som skulle låta tala om sig klarar kontrollen, enär det aldrig blev av att han tatuerade sig. Sex veckor efter tillfångatagandet släpps han under sitt riktiga namn och han reser till Rosenheim i Bayern, men nu i namnet Fritz Holmann. Han får jobb på en bondgård. Hans fru besöker honom en gång i månaden tillsammans med sonen, som nu är två år. Hon ger honom pengar och framför hälsningar från familjen.
Krigsrättegångarna tar sin början och först nu blir hans namn uppenbarat. Lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, berättar om gräsligheterna man ägnade sig åt och vilka som var huvudansvariga. Den amerikanska militärpolisen tar kontakt med dubbeldoktorns familj i Günzburg, som meddelar att han avlidit. För att trovärdiggöra lögnen klär man sig i sorg.
Planerna på att fly till Argentina tar form. Fadern betalar pengar via familjens advokat Hans Sedlmeier till den underjordiska SS-organisationen Kameradenwerk, en särskild avdelning inom nätverket Odessa, som har hand om flyktinghjälp åt SS-medlemmar som ska till Sydamerika. Man planlägger flykten, som ska gå via Italien, där den romersk-katolska kyrkan bistår krigsförbrytare mot skandalös ersättning. Innsbruck blir dubbeldoktorns sista anhalt innan Brennerpasset, och det är påskdagen 17 april 1949. Hans fru och son stannar kvar i Tyskland.
Han kommer till Genua under namnet Helmut Gregor, där det schweiziska konsulatet utfärdar Röda Korsets internationella pass, med förevändningen att han är en hemlös krigsfånge. I juli samma år går han ombord på fartyget North King, som ska segla till Argentina. Efter fem veckor till sjöss börjar hans nya liv i Buenos Aires. Han väntar på att en kontaktman ska möta honom vid kajen, men personen i fråga kommer inte, så han vinkar åt sig en taxi som kör honom till ett sjabbigt hotell. En gammal järnhiss tar honom upp till rummet, där han tillbringar natten. Nästa dag infinner han sig vid nazihögkvarteret på Martin Haedoavenyn i förstaden Vicente Lopez, där han välkomnas av Fjärde Rikets Führer, Martin Bormann, före detta Tredje Rikets riksledare, som sammanför honom med SS-medlemmen Willem Sassner. De blir goda vänner. Dubbeldoktorn anar inte att denna första kontakt med friheten en gång ska förråda honom. Han avslöjar för Sassner i detalj sina experiment i Auschwitz. Sassner, som var djupt imponerad av de fascinerande experimenten som företogs, blev en lämplig åhörare och återgäldade de intressanta stunderna. Willem Sassner var väletablerad i Buenos Aires och presenterade sin nye vän för sin välsituerade vänkrets, däribland Edward Roschmann, Ante Pavelic, Kurt Christmann, Erich Priebke och Adolf Eichmann, den senare dubbeldoktorns chef i Auschwitz, som också funnit sig tillrätta i den argentinska storstaden och hade Odessa att tacka för framgången.
Mannen som skulle låta tala om sig ansluter sig till Kameradenwerk och blir verksam inom organisationen, som numera finansieras av västtyska storföretag med affärer i Sydamerika, då pengarna som nazisterna själva samlade på sig i Schweiz redan i ett tidigt skede tagit slut. Juan Perón och hans korrumperade poliskår hade slukat allt. Dubbeldoktorn blir intim vän med flygöversten och krigshjälten Hans Rudel, som vid den här tidpunkten var ledare för Kameradenwerk. Oberst Hans Rudel blir hans beskyddare och mannen som för honom in i den tyska eliten. Dubbeldoktorn bjuds in till de finaste middagarna och besöker de finaste teatrarna. Han utser Teatro Colón till sin favorit. Perón tog visserligen hutlöst betalt, men han ordnade en luxuös tillvaro åt de gamla nazisterna. Han styrde sitt land likt envåldshärskaren, så tyskarna kände sig som hemma.
Elva år efter Auschwitz flyger mannen som skulle låta tala om sig till Schweiz. Han har skilt sig från sin första fru och ska gifta om sig med änkan till sin yngre bror. Han heter alltjämt Helmut Gregor, och fadern har givit advokaten Sedlmeier uppdraget att arrangera giftermålet. Efter vigseln åker brudparet till Günzburg, där familjen återförenas. I Västtyskland finns alltjämt ingen häktningsorder utfärdad, men i det tysta arbetar man målmedvetet med förhoppningen att snart kunna snärja den för allmänheten ännu så länge okände dubbeldoktorn. Hermann Langbein leder spaningarna på den västtyska sidan. Till sin hjälp har han den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Snaran dras åt, och dubbeldoktorn flyr till Paraguay tillsammans med sin beledsagare Hans Rudel. Här härskar tyskättlingen Alfredo Stroessner, som öppet välkomnar jagade nazister – allt är en penningfråga! Här finns inga utlämningsavtal undertecknade med Förbundsrepubliken. Dubbeldoktorn lämnar sin nya fru och brorson, som åker tillbaka till Västtyskland för gott.
Den 11 maj 1960 kidnappas Adolf Eichmann av agenter ur Mossad och placeras i en villa utanför Buenos Aires i väntan på att flygas till Israel, där galgen väntar. Panik bryter ut! Fast Eichmann förrådde aldrig sina medbröder. "Hellre dör jag", sa han, och det blev så.
Hans Rudel finner en säker plats vid Paranáfloden, inte långt från staden Encarnacion, och dubbeldoktorn köper en förfallen hacienda, som han rustar upp till en modern ranch. Han får som sin närmaste granne Martin Bormann, som uppfört en liknande hacienda alldeles vid flodstranden. Strax därefter reser Rudel och dubbeldoktorn tillsammans till Brasilien, där dubbeldoktorn inhandlar ytterligare en lantegendom vid Paranáfloden ett stycke söder om Guaira, där Brasilien gränsar till Paraguay. Därmed har han två gömställen, som är hans egna. Inköpen finansieras av familjen i Günzburg.
Det hjälps inte. Både Langbein och Mossad är honom på spåren. För att inte avslöja sina egna inköp, tillika Bormanns privata gömsle, fortsätter han flykten. Nu går det undan, ty Rudel måste omgående tillbaka till Buenos Aires – jakten på Dr von Löw har intensifierats. För att inte lämna sin skyddsling i sticket gör Rudel och dubbeldoktorn dessförinnan sällskap till Sao Paulo, där flygöversten presenterar dubbeldoktorn för en pålitlig österrikare med brasilianskt medborgarskap, Wolfgang Gerhard. Mannen som skulle låta tala om sig har fått en ny beskyddare!
Wolfgang Gerhard, som också är medlem i Kameradenwerk, har ett hus i Sao Paulo och en farm ute på landet, där dubbeldoktorn får en bostad i väntan på att allt ska lugna ner sig, så att han kan återvända till sina haciendor. Det blir tvärtom. Mossad fångar in Willem Sassner, dubbeldoktorns första bekantskap i Buenos Aires. Sassner förråder honom för fem tusen dollar i kontanter och löfte om fri lejd för sin egen del, och dubbeldoktorn tvingas flytta på sig igen och hamnar i tyskkolonin Nueva Europa, 30 mil från Sao Paulo. Han börjar arbeta som förvaltare på en farm, som ägs av ett ungerskt par. Här håller han sig gömd under tio månader, tills Mossad slutligen inställer spaningarna. Mannen som skulle låta tala om sig finns inte mer att finna. Hans akt slutes. Att fortsätta jakten från tyskt håll har blivit ointressant. Ekonomiska intressen har tagit överhand. Det gynnsamma företagsklimat, som genom en längre tids diplomatiska förhandlingar byggts upp i Sydamerika, riskeras inte för en obetydlighets skull. Pengarna går före mannen som skulle låta tala om sig.
Dubbeldoktorn andas ut, men för en kort tid bara. Ekonomin är på upphällningen! Att ständigt vara på flykt har tärt hårt på kapitalet, och familjen i Günzburg sänder inte längre de frikostiga bidragen. Dessutom har han kommit på kant med både von Löw och Hans Rudel, tillika Martin Bormann, som enväldigt styr organisationen och saknar förståelse för de viktiga experimenten, som måste fullföljas. Dubbeldoktorn åker till sin hacienda vid Paranáfloden på den brasilianska sidan för att sälja fastigheten där och sedan flytta ner till den nyuppförda ranchen i Paraguay i hopp om att komma på god fot med Bormann igen och kunna blidka honom. Just i begrepp att avyttra sin brasilianska farm korsar, lika oväntat som välkommet, ödet hans väg. Det handlar om skumraskaffärer, men inbegriper stora avanser penningmässigt. Han griper tillfället i flykten, främst för att få möjlighet att återuppta den nödvändiga rasforskningen – jakten efter den ariska genen – som så abrupt tvingades ner i malpåse. Gick det vägen, skulle doktorn i både filosofi och medicin ostört kunna ägna sig åt och fullborda sin för människosläktet så betydelsefulla insats, för vilken han snart skulle låta tala om sig.
Men ännu så länge var Josef Mengele känd bara av sina jägare, och av de som döpte honom till "Dödsängeln". De senare finns inte mer!
Andra avsnittet
Yrkesmördaren
Calle La Naval startade längst ner i Las Canterasviken. Det var ingen märkvärdig gata, men den var lång, det vill säga för förhållandena på platsen, som var Las Palmas, Gran Canaria. Här gick alla de religiösa processionstågen den allra sista sträckan ner mot hamnen, där La Naval slutade. Längst ner i hamnen på vänster sida, om man följt La Navalgatan, låg Bar Oslo, precis där horbacken började. Det var varmt! Klockan var fyra på eftermiddagen. Dörrarna och fönstren stod vidöppna, som om det skulle förbättra situationen, vilket det inte gjorde. Ett par gånger under våren och sommaren svepte sciroccon över den kanariska övärlden, och då stänger man normalt alla fönster och dörrar för att låsa ute den våldsamt heta, sahariska sandluften. Fast inte här i glädjehusen.
Manuel "Manolo" Sanchez stod i hörnan, strax utanför ingången till baren. Hans utseende var utpräglat spanskt. Han var kortklippt och såg välvårdad ut. Han var över medellängd och hade en smärt, vältränad kroppsbyggnad. Han tycktes välbalanserad.
Manolo kisade in mot bardisken, där señor Klaus Fricke satt mol allena. Inte en hora ens befann sig i lokalen. Fricke stirrade, upptagen av sina tankar, på Cuba Libren han just beställt. Han studerade, utan att veta varför, den halva citronskivan, som hafsigt låg slängd ovanpå isbitarna. En av kärnorna hade lösgjort sig från det gulgröna köttet och simmade oroligt i sin ensamhet uppe på ytan. Den lilla kärnan störde honom. Det var oordning i glaset!
Klaus Fricke var storvuxen och hade fått lära sig att det var de små detaljerna som var viktigast. Att försummelsen av en petitess kunde förorsaka det stora projektets slutliga misslyckande, precis som i fallet med den lilla tuvan och det stora lasset, och slutligen tvångsmatade förloraren med de obetydliga, men i kombination med varandra, så förargliga orden "om inte".
Klaus Fricke hade varit Obersturmführer i SS. Där hade det varit ordning! Nu var det annorlunda! Han drack en klunk av drinken och fick tag i den lilla störande tingesten, som fick halka omkring mellan tungan och gommen ett tag och slutligen, via en sprättande mun-och tungrörelse, göra en utflykt mellan hans läppar och golvet, som redan var fyllt av avskräde.
Fricke var nere i hamnen för att mala en påse. Det hette så. Han malde alltid en påse på måndagar, och han tog alltid en Cuba Libre innan. På måndagar var det för det mesta tomt i lokalen vid den här tiden, och det var anledningen till att Fricke malde en påse just på måndagar, för att slippa konfronteras med så mycket folk. En trappa upp väntade hon. Han kände henne sedan länge. Hon visste hur han ville ha det, så han hade inte brytt sig om att byta ut henne mot någon annan sedan han väl provat ut en som passade, även om hon inte var speciellt uppeggande längre. Det hade nästan gått slentrian i det hela, hur det nu var möjligt med en hora. Men det var bekvämast så här. Fricke funderade över om han skulle låta det bli lika konventionellt i dag. Han borde nog försöka variera sig. Han flackade med blicken över flaskhyllorna och det billiga möblemanget. För en knapp vecka sedan hade en galen japan vandrat in här och mejat ner samtliga gäster med en k-pist. Men nu var det lugnt. Och varmt!
Plötsligt hände något! Manolo kom in, smidigt som ett kattdjur. Bartendern var redan informerad och införstådd med vad som snart skulle ske, och han hade försvunnit på ett tag. Manolo gick raka vägen fram till Fricke och ställde sig direkt bakom honom, och tryckte blixtsnabbt en undangömd pistol mot hans hals. Det var viktigt att han träffade halspulsådern, det gav den bästa effekten. Det sa puff! Klaus Fricke snodde runt, men han hann bara se förvånad ut. Hatet fick aldrig tid att utvecklas, innan ögonvitorna vände sig, och han handlöst ramlade i golvet.
Ambulansen var omedelbart på plats, trots att ingen ens hunnit ringa. Men vem tänkte på det. Lika lite som det skulle falla någon in att följa efter, för då hade man lagt märke till att den vita bilen med det röda korset inte alls åkte till sjukhuset utan i stället, efter en kortare skenmanöver, sökte sig ner mot hamnkajerna.
Lite för sig själv, gömd av fasadknuten bakom ett av de öppna barfönstren, stod en mycket betydelsefull person och betraktade skådespelet.
x
Utanför Casinot i Torrevieja på den spanska Costa Blancakusten, ungefär en vecka senare, stod Manuel Sanchez med blicken riktad mot entrén. Han sneglade på klockan, som var strax efter tolv. Solen dränkte den halvskraltiga stenfasaden, som för Torreviejas omständigheter fick anses vara pampig, och värmde upp luften så att den dallrade. Casinot, som aldrig varit något riktigt kasino, det vill säga spelkasino, utan var ett societetshus och tillhåll för en privat klubb, uppfördes under senare delen av 1800-talet och var den näst äldsta byggnaden i Torrevieja, som helt jämnades med marken den 21 mars 1829 i en jordbävning. Bara kyrkan stod kvar.
Manolo bidade tiden. Han sneddade över den livligt trafikerade hamngatan, som gick tvärs igenom centrum och delade sig vid strandpromenaden, och satte sig på en av de lediga barstolarna på La Marina och beställde in en öl. Här hade han fin utsikt över Casinot. La Marina var en liten fiskekrog som låg till hälften ute i det fria och var lagom spanskt smutsig utan att man la märke till det nämnvärt. Det var ett välbesökt ställe, där man satt och gjorde ingenting mer än svalkade av sig i värmen och fick sig några tapas inombords. Manolo tittade ner på golvet nedanför bardisken. Här fanns allt! Papper som knycklats ihop till bollar i olika storlekar, ett lager av tandpetare, halva citronskivor, tomma cigarettpaket, cigarettfimpar, söndersmulade cigarrstumpar, små utbrunna tändstickor med vaxade skaft och tändsticksaskar som bar tjurfäktningsmotiv. Utspottad tuggtobak, halvätna brödbitar, uppbrutna sockerpåsar med det till hälften utströdda sockret, som gjorde golvet kladdigt tillsammans med alla fiskbenen, räkskalen och olivkärnorna och en mängd andra matrester från de många smårätterna, som radats upp på rostfria fat under en knappt genomskinlig, rektangulär glaskupa, som stod lite snett på bardisken. Det var lättare att räkna upp vad som inte låg där på golvet. Och en, allra högst två gånger om dygnet, tog bartendern rundan om bardisken och sopade upp alltsammans i en svart plasthink, som sköljdes ur bara då det passade, och för några ögonblick flyttade flugorna närmare köket.
Manolo vände upp blicken igen och skådade ut mot hamnen och såg en saltbåt lämna staden. Ett annat fartyg, som legat på redden, gjorde sig samtidigt redo för lastning av mer salt. Salt var Torreviejas huvudnäring, förutom lite fiske och ett par turister. Manolo väntade på Der Schwede, eller som han kallades här; El Sueco. Sune Nordgren, som han egentligen hette, hade varit kollaboratör åt nazisterna under kriget och fick en del pengar för besväret. Inga stora summor, men tillräckligt för att kunna framleva dagarna i Torrevieja utan problem. Här hade han dessutom kontroll över vilka utbölingar som kom och gick. Hade han haft mycket pengar hade han nog köpt lite mark, för Torrevieja skulle säkert bli en stor stad med tiden. Och tid hade Sune Nordgren gott om, men inte det erforderliga kapitalet.
El Sueco var svår att kontrollera, det vill säga hans förehavanden. Vad han gjorde visste ingen. Han förde avsiktligt ett oberäkneligt liv. Dock, det oberäkneliga livet hade en kontinuitet, en utgångspunkt. Och utgångspunkten var Casinot mitt i stan.
Manuel Sanchez kände till allt det där, så det var bara att avvakta och sedan följa efter, tills det var dags.
El Sueco anlände efter en halvtimme och stannade på Casinot tills klockan var över två. Därefter satte han kurs mot ett nytt oberäkneligt dygn, denna heta julieftermiddag 1965.
Manolo slängde i sig den sista ölklunken, som hunnit bli kokhet, och betalade. El Sueco sökte sig ner mot hamnen, vilket var en omtänksam gest gentemot Manolo, som konstaterade att det skulle förkorta fraktvägen avsevärt. Vid den norra ändan av Playa del Acequion stod de plötsligt ensamma man mot man. Men proceduren var kort. Manolo bad honom kallblodigt att vända sig om och tryckte pistolen mot halspulsådern med det erforderliga greppet, som han tränat in så noga, och det hördes inte mer än när man knäpper med ett finger, förrän Sune Nordgren låg med huvudet nerborrat i den varma sanden – som en struts!
Bara någon halv minut senare kom ambulansen. Vem brydde sig om att den kom på tok för tidigt, och vem hade med att göra vart den tog vägen efteråt. Det viktigaste var ju att det gick undan, och det hade det gjort, och då fanns det inte plats för varken kritik eller eftertanke.
Då ambulansen lämnat platsen, lunkade en mycket betydelsefull person tillbaka in mot staden. Strax innan hade han, lite för sig själv, suttit på en av de upp-och-nervända små fiskebåtarna, som låg uppdragna utefter stranden, och med stort intresse studerat det hela.
Tredje avsnittet
General KK
General KK visste väldigt lite om karate, något han var fast besluten att ändra på. Häromdagen hade han sett en karatekan från Japan på TV, som klyvt en kokosnöt med bara händerna, och med bara ett enda slag. General KK var djupt imponerad. Den fantastiska scenen då kokosnöten gick i tusen bitar och kokossaften skvätte flera meter, hemsökte hans sinne för beundran så överväldigande att han bestämde sig för att förvandla denna underbara upplevelse till sitt dagliga bröd. Kan man med bara ett enda slag slå en kokosnöt i tusen bitar, då kan man slå sönder en skalle också efter samma mönster. Krångligare än så kunde det inte vara.
General KK hade ytterligare en idol, som emellertid stod skyhögt över allt annat våldsamt han beundrade. Denne man var död nu, fast i KK:s värld levde han vidare för evigt. Personen i fråga hette Reinhard Heydrich, SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, även av sina stallbröder fruktad för sin oberäknelighet. Mannen med järnhjärtat, kallade Hitler sin beundrare, men av omvärlden bättre känd och ihågkommen som Bödeln Heydrich. Han var chef för SS-Sicherheitsdienst och en av upphovsmännen till "den slutliga lösningen", det vill säga storstädningen av judar.
Fast Heydrich hade ett problem. I hans egen kropp pulserade det semitiska blodet! Farfar hette Süss. Det var ett judiskt namn, och Reinhard Heydrichs stamtavla ställdes iordning för att passa det perfekta, ariska yttre han representerade. Men Heydrich hatade juden inom sig. Hans passion att skjuta sönder speglar bottnade däri. Timvis kunde han stå och beundra sin ariska spegelbild, tills slutligen munnen förvreds och ordet judedjävul kom över hans läppar. Då brann skottet av!
Denne sataniske gangster mördades till sist i ett attentat förövat av två tjecker, och därför hatade General KK hela Tjeckoslovakien. Som om vedergällningen inte varit tillräcklig: 3.500 judar skickades omedelbart österut för avlivning. Därefter jämnades den lilla tjeckiska staden Lidice med marken. Alla män över 16 år, tillika förövarna, arkebuserades, medan kvinnor och barn skickades till "ändstationen" Ravensbrück. Endast ett tiotal barn med ariskt utseende undgick den totala massakern. Eftervärlden tjänade nog trots allt på detta. Hade Bödeln Heydrich levt ända fram till krigsslutet, hade han haft ytterligare tre år på sig att storstäda. Till och med SS-chefen, massmördaren och före detta hönsuppfödaren Heinrich Himmler, var rädd för sin underordnade, även om han officiellt aldrig hade nog med beröm över för den äregirige, blodtörstige Heydrich.
General KK kände sig på något sätt utvald att fullborda denne mans ofullbordade verk. Han hade väl inte Heydrichs intellektuella sinnesbeskaffenhet, men lusten att slakta saknades inte.
General KK hette egentligen Karl Kluge. Titeln general hade han tilldelat sig själv. Han var ingenting egentligen annat än möjligen ett bevis på efterkrigstidens oändliga led av rotlösa människor. Fast KK hade haft lite tur. Det var nog hans speciella talang som var anledningen till "lyckan". Och eftersom han var så speciell inom sitt gebit, hade han utnämnt sig till general. Och så länge som ingen protesterade, förblev det så.
KK hade flytt i Josef Mengeles fotspår och efter diverse irrfärder i Sydamerika slutligen hamnat på Mengeles ranch i Paraguay som chef för vaktstyrkan. KK hade inte skaffat sig samma berömmelse som Bormann och Mengele. Han var ju ingenting mer än det han hade varit; en glad slaktare i Auschwitz, och han hade säkert inte nödgats fly om han inte själv velat det. Men han kunde ju bara en sak, Glade Slaktaren. Och i avsaknad av Bödeln Heydrich hade han låtit sig nöja med Mengele, vilket hade visat sig vara ett gott val. Därför satt han också där han satt; i den paraguyanska djungeln, där ingen, förutom Mengele förstås, hade möjlighet att kontrollera hans förehavanden. Här, i träskmarkerna vid Paranáfloden, fick de vara ifred, Mengele i sitt outtröttliga sökande efter den ariska genen och KK med sina slaktexperiment.
x
General KK såg ut som en liten sol i sin beiga bomullsuniform, översållad av gyllene knappar och medaljer av alla de slag, ditsatta av honom själv lite överallt. Han ingav ett nästan fryntligt intryck, där han stod, kort i rocken och rund om magen och med sitt breda leende, där ungefär varannan tand var av guld. Djävulen har många skepnader, och KK var en av dem. KK:s jovialiska yttre hade sin förklaring. Sex män hade "dömts" till döden och forslats ut i djungeln i två täckta jeepar till KK:s koncentrationsläger, som ingen överlevde. Mot okänd ersättning försågs Mengeles försöksstation i första hand av människor, som av en eller annan anledning "försvann" i Sydamerika någonstans, vilka tillhandahölls av "Ingen vet Vem". Mengele kunde aldrig få nog med försökspersoner till sina experiment. Under sin vistelse som överläkare i Auschwitz hade Dödsängeln aldrig haft några problem avseende anskaffningen av själva kroppsmaterialet. Men hans tidsödande experiment krävde en ständig omsättning av människor, framför allt tvillingar, som efter alla provtagningar och mätningar slutligen hamnade i händerna på KK, som slöt cirkeln och såg till att den tystnade.
Tillsammans med de sex dödsdömda männen anlände en karatekan från Holland, som hette Goosen. KK var väl förberedd inför fortsättningen, det vill säga avslutningen. Redan en vecka tidigare hade han låtit färdigställa redskapet, där de dödsdömda skulle ta farväl. Denna enklast möjligt ihopsatta tingest bestod av en träställning, som var cirka två meter lång, på vilken en massiv träplatta vilade. Och på denna skulle offret inta ryggläge, var det tänkt. Runt hela plattan hade kraftiga läderremmar anbringats för att surra fast personerna i fråga. Det fick inte finnas plats för rörelsemån just vid själva slaget nämligen. Nåja, det här var ju första gången någonsin i världshistorien, så vissa smärre korrigeringar måste man självklart räkna med framöver. Det var ett åskådararrangemang iordningställt också, som bestod av sex träpålar nerstuckna i marken och placerade runt det förskräckliga avlivningsredskapet.
De sex männen var samtliga färgade män av brasilianskt ursprung. Undermänniskor, kallade Mengel dem för. Hjärndöda! Mengele bedömde människors intelligens efter hudfärgen. Ändå ansåg han det inte seriöst att springa förbi utvecklingskedjans svagaste länk. Någon idiotisk förklaring till dess existens måste ju finnas. Och för KK var det bara viktigt att dessa personer fanns – här och nu!
KK började bli pinknödig, men den detaljen skulle inte få störa den stundande ceremonin. Utan längre tidsspillan bands de sex männen fast vid varsin påle med huvudena vända mot slaktbänken. Samtliga hade försetts med munkavel, och holländaren Goosen tog plats vid ställningens kortsida, där det låg ett par kokosnötter. Nu var allt klappat och klart inför den historiska händelse, som KK så hett eftertraktat.
Goosen var lång, närmare 2 meter, och kraftig utan ett grand fett på kroppen, där knogar och knotor var extremt utvecklade och liknade stora bölder, som var hårda som sten. Hans vänsterhand greppade om den ena nöten, och han måttade ett par provslag i luften med den högra. Vid det tredje tillfället vrålade han, och då handen nådde kokosnöten, var det som om han dängt handflatan i en sopptallrik.
KK visste inte hur han skulle bete sig. Nu hade han sett det i verkligheten också, vilket även de sex männen gjort. Och även om inte Mengele tillerkände dem någon fantasi av större mått, så skulle "uvertyren" inte kunna missförstås. De blodsprängda ögonvitorna lyste av skräck, som rödmelerade, blanka porslinsägg.
KK tecknade åt Goosen att inte fästa avseende vid den andra kokosnöten. Bredvid sig hade han Dr Mengele, som var här i studiesyfte. Doktorn hade redan gjort sina mätningar och tagit vissa vävnadsprover, som kunde få betydelse för framtiden, så för hans del var det OK också. Den gänglige gangsterdoktorn såg lite sliten ut, delvis gömd bakom sin stora mustasch. Om det var åldern eller gräsligheterna han utfört som märkt honom, tja? Han småvaggade oavbrutet med huvudet, vilket betydde att hans intresse för detta experiment var stort. Inom honom uppfördes en opera.
Startskottet gick! Den förste negern släpades fram i en sprattlande författning, innan han surrades fast i träbänken. Hela tiden gjorde han besinningslösa försök att kasta sig hit och dit, fast remmarna var hårt spända, så han kom ingen vart. Det enda mannen förmådde få fram var ett desperat "ummande" bakom den i munnen instoppade tygbiten. Mengele konstaterade, med den del av sig som inte var upptagen av den underbara musiken, att det gutturala lätet huvudsakligen trängde fram ur näsan.
Goosen fattade med vänstern runt det av svett drypande våta, svarta huvudet och gjorde två låtsasslag med högern. KK:s ögon var halvvägs ute ur sina hålor. Hjärtat bultade i hela kroppen. Fan vad pissnödig han var! Gosen vrålade, och hans högerhand for ner mot pannbenet på negern och rätt genom skallen, som klövs på ett fantastiskt sätt. Du milde! Nu kunde KK inte hålla urinen kvar i blåsan längre. Djävlar så skönt! Han hade aldrig varit med om någonting härligare, men det hade ju ingen, eftersom händelsen var världshistorisk. Det skvatt både hjärna och blod samtidigt, och lite skalldelar klickvis. Flera meter!
Josef Mengele tycktes också ganska belåten, där han stod och vaggade med sitt huvud i någon form av takt. Goosen vände sig mot den sönderslagna människan och bugade artigt. Sedan tecknade han diskret åt KK att ordna med bytet.
När Goosen bugat artigt även en sjätte gång, och KK pinkat klart och mer eller mindre befann sig i upplösningstillstånd, beslutades att detta himmelska skådespel absolut inte uppförts för sista gången. Det hade varit så djävla fint alltsammans!
Sådan var han, Glade Slaktaren, eller som han själv föredrog att heta; General KK.
Fjärde avsnittet
Kidnappningen
- Hej då! sa de en efter en allteftersom de troppade iväg, och Miss Ruth Nolan sa också hej då, som hon alltid gjorde. Redan vid den första avskedshälsningen hade hon tittat på sitt armbandsur, så att det inte var någon som tog sig friheter. För det var midsommarafton. Men då hon såg att klockan var över fem, så var det hej då och hej då, som hon invant besvarade. Till sist var det bara Ruth Nolan, eller Miss N, som alla kallade henne, och Miss Murray, som var kvar. Miss Paula Murray var sedan fem år tillbaka Miss N:s sekreterare, och Miss N hade varit Sunderlands ständiga allt i allo sedan ett oräkneligt antal år tillbaka. Hon hade hand om ruljansen runt omkring, och det hon inte skötte, tog Miss Murray hand om. Miss N var mellan 50 och 60 år, och Miss Murray var mellan 30 och 40 år, och ingen av dem var överdrivet intresserad av det manliga könet. Mr Sunderland i sådant fall, men det var ju på ett annat sätt. Vid ett hastigt påseende kunde man tro att de båda glasögonprydda, finlemmade, men bestämda fröknarna var mor och dotter, fast så låg det inte till. Miss N hade alltid varit fröken, och det var det för sent att ändra på nu. Hon hade sina brorsbarn Jeff och Nick, 22 och 24 år, som tog upp all hennes lediga tid, de stunderna det var ont om, så det var det bekvämaste och lämpligaste sättet att ha barn, tyckte hon. Både Jeff och Nick studerade för tillfället vid Harvard i Boston, men det långa avståndet hindrade dem inte att träffas lagom ofta ändå. Kom inte de till henne, så kom hon till dem, då hon for förbi på någon resa. Hon älskade Jeff och Nick över allt annat på jorden, och de uppskattade och besvarade hennes fasterkärlek. Miss N kunde inte önska sig mer. Hon hade målvedvetet byggt upp sin trygghet, och hon älskade Sunderland också, men just på det där speciella viset, som aldrig ställde till något trassel. Och så älskade hon alla hans företag förstås, som bara hon kunde hålla ordning på. Miss Murray var visserligen mycket duktig, men utan Miss N ... Nej det skulle inte gå.
Miss Murray resonerade i ungefär samma banor. Hon bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. Hon hade naturligtvis sitt eget exklusiva krypin också, inte alls långt från där Miss N bodde, men eftersom Miss Murray lika ofta var på resande fot som hemma i L.A. föll det sig bekvämast på något sätt att ha det så här. Hon levde för företaget!
- Miss Murray!
Paula stelnade till, där hon stod bakom skrivbordet och ögnade igenom några papper. Vem ville något så här dags? Rösten var vänlig, men lät uppfordrande. Hon såg upp och kvävde ett skrik med ett kort pip. I dörröppningen stod den största man hon sett i hela sitt liv. Hon uppfattade honom inte som muskulös, han såg bara förväxt ut. Hans hår var svart och insmort med någon olja. Hans fötter var istuckna i två så stora skor att de måste ha varit specialbeställda. Ändå verkade det som om de glappade. Hans händer var nämast att likna vid enorma grytlock, och i det högra grytlocket höll han en pistol med en förlängd hylsa fastskruvad vid pipan. Det livsfarliga vapnet såg förkrympt ut i hans hand, nästan som en leksakspistol. Hylsan var nog en ljuddämpare, tänkte hon och blev rädd. Varför satt den där? Var det för att han tänkte använda den otäcka tingesten, eller ville han skrämmas bara? Det räckte ju med att han visade sig. Han såg ut att kunna vara farlig, om han inte fick sin vilja fram. Hans sinne för orättvisor tycktes mer utvecklat än hans sinne för välvilja. Men trots sitt monstruösa yttre, verkade det ändå som om han kunde föra sig.
- Sätt er ner, Miss Murray!
Paula sjönk ner i sin skrivbordsstol.
- Tack, sa hon automatiskt, men det låg ingen tacksamhet i hennes röst, bara underdånighet och rädsla.
Hon hade knappt hunnit hämtat sig från den första chocken, förrän Miss N kom in från det intilliggande rummet i sällskap med en annan man, som riktade en liknande pistol mot henne. Han hade ett hårt yttre och var sammabiten. Han sa inget, han bara knuffade Miss N bryskt framför sig. Han var också en storvuxen person, men var ändå inte i närheten av sin kumpans jättekroppshydda. I jämförelse med honom, såg han inte särskilt stor ut alls. Han verkade efterbliven, grym snarare vid närmare eftertanke. Deras utseenden avslöjade att de troligtvis var av sydeuropeisk härkomst, men att de vuxit för länge för att kunna representera sin folkras. Tillsammans utstrålade de omänsklig målmedvetenhet!
- Ni kan sätta er ner också, Miss Nolan, sa jättemannen. Eller Miss N, sa han sedan. Det är ju så ni vanligtvis kallas. Inga våldsamheter, Manto! förmanade han sin följeslagare, då denne handgripligen försökte få Miss N att lyda snabbare.
Miss N tittade upp på jättemannen med vänlighet för att visa att hon uppskattade tillrättavisningen, sedan slog hon sig ner i en av besöksstolarna framför Paulas skrivbord. Hon såg mer förvånad ut än rädd. Vad var det fråga om?
- Låt mig i lugn och ro få berätta vad som står på programmet, fortsatte jättemannen, medan Manto satte sig tillrätta i fåtöljen bredvid Miss N.
Jättemannen förblev stående, förmodligen för att försöka injaga mer skräck i de små spensliga fröknarna. Oaktat sin enorma kroppsstorlek verkade han ha full kontroll över sina rörelser.
- Vad vill ni? Är ni säker på att det inte uppstått något missförstånd? frågade Miss N, fastän hon förstod att det inte låg till så, eftersom de kände till deras namn och även i övrigt tycktes vara mycket väl förberedda. Hur har ni lyckats komma in?
Var det verkligen ett resultat av två personers kärlek till varandra, som stod framför henne? Var denna omänskliga varelse, denna koloss, som ingen kunde undgå att lägga märke till, verkligen skapad av människors kärlek? Eller var det bara konsekvensen av åtrå?
- Vi har inte kommit fel, Miss N, svarade han utan att ange hur det hade gått till att komma rätt. Nu ska ni göra exakt som jag säger, ingenting annat. Bara det jag säger. Ni är en intelligent kvinna, Miss N, så jag kommer inte att upprepa mig. Ingen kommer att skadas, om ni bara gör som jag säger. Om tio minuter ska ni gå härifrån, precis som ni brukar. Femtio meter till höger om entrén väntar en vit limousin, en Lincoln Continental, som ni ska kliva in i.
- Vart ska vi åka?
- Ni ska bara kliva in, Miss N. Nu upprepade jag mig. Inne bilen kommer ni att förses med en ögonbindel, och sedan kommer ni att få lyssna på mycket vacker musik ur någon opera. Jag vet att ni kommer att uppskatta musiken. Skulle ni få för er att göra någonting annat, kommer det omedelbart att uppstå problem. Hur mår era brorsöner nu för tiden, Miss N?
Miss N ryckte till, sedan slöt hon ögonen en stund och avslöjade därmed sin omtanke. Hon var inte orolig för sin egen del alls längre, hon tänkte inte alls på tryggheten hon så noggrant byggt upp sten för sten. Nu oroade hon sig bara för Jeff och Nick, och vad som skulle hända med Sunderlands alla affärer, nu då hon troligen skulle tvingas underkasta sig hans fiender. Hon öppnade ögonen igen och var åter koncentrerad.
- Det omedelbara problemet som uppstår i så fall, återtog jättemannen, kommer att drabba Miss Murray. Om femton minuter kommer jag att ringa till den vita limousinen. Får jag då inget meddelande om att ni stigit ombord utan komplikationer, kommer Miss Murray att skjutas med ett nackskott direkt. Därefter kommer vi att åka och hälsa på era brorsöner i Boston. Men all den här otrivseln undviker vi, om ni gör exakt som jag har sagt. Jag hoppas verkligen att ni inte kommer att göra det otrivsamt för oss alla, Miss N. Det kommer inte att vara värt besväret.
Paula Murrays blekhet var ännu påtagligare än Miss N:s. De förstod båda att det var allvar.
- Jag ser att ni oroar er, Miss Murray, fortsatte jättemannen och sprack upp i ett varggrin, som förvandlade hans tidigare sofistikerade uppträdande till ett rovdjurs beteende. Jag är övertygad om att ni bekymrar er i onödan, Miss Murray. Miss N kommer säkert att vara en lydig flicka.
- Vad kommer ni att göra med Miss Murray? frågade Miss N.
- Miss Murray kommer att få en liten spruta bara, så att hon sover gott under en timme eller två. Ja just det, Miss N, ni får naturligtvis inte glömma bort att säga till vaktmästaren i receptionen att Miss Murray arbetar över ett par timmar på egen hand. Det vore ju olyckligt om någon kom upp här och fann Miss Murray sovandes. För säkerhets skull kommer vi att placera er i arkivet, Miss Murray.
- Det är midsommarafton, avbröt Miss N. Då arbetar man inte över.
- Jodå, och det nog bäst att ni övertygar vaktmästaren om det. Jag är mycket ledsen över att ha inkräktat på ert midsommarfirande, men just faktumet att det är midsommarafton, gör det ännu lämpligare att genomföra detta. Allt det här ska förbli vår egen lilla hemlighet nämligen. Så fort ni vaknar upp, Miss Murray, ska ni omgående sätta er i förbindelse med Mr Sunderland, var han nu befinner sig, och oavsett var han befinner sig, och be honom att han tar sig hit med första bästa plan, som säkert är hans eget. Ni får inte berätta någonting om detta i telefon, bara se till så att han kommer hit direkt utan dröjsmål. Bara det. Det är mycket viktigt att ni uppfyller just det kravet. Därefter glömmer ni allt det här och åker hem och sover. Det var väl en enkel uppgift. Ni hinner till och med med att fira lite midsommar! Jag ska kanske tillägga, att om ni får för er att spela duktig på egen hand, så kommer ni aldrig att få träffa Miss N mer. Nog vore det väl synd om det blev så. Arbetar ni inte väldigt bra tillsammans, ni och Miss N?
Paula visade tecken på att ett svimningsanfall var nära förestående. Hon stirrade rätt ner på skrivbordet vit som ett lakan oförmögen att få fram ett ljud. Det här hade hon aldrig varit med om. Sådant här läste man bara om att andra upplever.
- Tänker ni döda Mr Sunderland? frågade Miss N.
Jättemannen visade upp ett nytt rovdjursgrin. Nu liknade han en hungrig krokodil.
- Det lovar jag er, Miss N, att vi inte kommer att göra, försäkrade krokodilleendet.
- Jag ska göra som ni har sagt.
- Då har ni en kvart på er, Miss N.
Miss N lämnade rummet, medan Miss Murrays sorgsna, förskrämda gestalt satt övergiven kvar. Tänk om det blev något fel på hissen, tänkte hon.
Något fel på hissen blev det inte. Inte heller i övrigt uppstod några fallisemang. Såväl Miss N som Miss Murray uppfyllde sina order noggrant efter önskemålen.
Då Sunderland anlände till Los Angeles International Airport var klockan halv åtta midsommardagens morgon. Han hade förlorat ett par timmar under flygningen men kompenserat förlusten genom att sova under större delen av resan. Han var ordentligt utvilad, då han kisande mötte morgonsolen, som bara var någon timme gammal. Halva himlen var fylld av ulliga moln, som likt en fårskock drog västerut över Stilla Havet. Han gjorde sällskap med flygbesättningen genom tullen och hade just tagit farväl av de två piloterna och telegrafisten och tackat för en angenäm flygning, då en mörklockig, undersätsig, mycket propert klädd och artig man, omkring de femtio, kom emot honom.
- Mr Sunderland!
- Jaha, och vem är ni?
- Jag heter Leo Lanza, sa den trevlige mannen och sträckte fram handen, som Sunderland avsiktligt kramade så att den nästan domnade.
- Angenämt, sa han och lämnade tillbaka handen och betraktade Leo Lanza, som diskret försökte massera liv i fingrarna igen. Och hur kommer det sig att ni så väl tycks veta vem jag är?
Leo Lanza visade upp en höknäsa och ett brett leende, som verkade äkta, och sa:
- Det vet alla, Mr Sunderland.
- Ni är italienare, ser jag, replikerade Sunderland för att visa att han också la märke till en del.
- Syns det verkligen så väl?
Leo Lanza hade inte bara ett brett leende, även hans mörkbruna blick hade någonting vänligt över sig, konstaterade Sunderland, som alltid startade med att se sina motståndare i ögonen. Och Leo Lanza var en motståndare! Han bar säkert samma breda leende, då han mördade, tänkte Sunderland, som log tillbaka utan att avslöja sina kunskaper om Alfierifamiljens chefsbödel, som naturligtvis var lika medveten om Sunderlands vetskap.
- Det var roligt tycker jag att ni valde just den här flygplatsen, så att just jag fick den äran. Jag har folk utplacerade på samtliga flygplatser nämligen, men jag förstod nästan att ni skulle välja denna.
- Jasså, jag är så väntad. Jag är populär tydligen. Mr Lanza, eftersom ni uppenbarligen känner mig så väl, vet ni också att jag är en mycket upptagen man ...
- Jag tänker bespara er taxiresan till ert kontor, avbröt Leo Lanza direkt, för att framhålla att han var mån om att inte slösa bort den dyrbara tiden. Min bil väntar strax utanför ankomsthallen, tillade han bakom samma leende, men hans ansiktsuttryck hade fått en hårdare karaktär.
- Då ber jag er i stället att snabbt redogöra för ert ärende här.
- Jag har redan framfört mitt ärende, Mr Sunderland. Vi ska ut och åka bil tillsammans. Låt mig visa er vägen, sa han artigt, som om han ville hela världen väl.
- Jag antar att om jag tackar nej, så har ni gjort förberedelser inför det?
- Den här vägen, Mr Sunderland, svarade han och lät med sitt nya leende bekräfta Sunderlands misstankar.
En förlängd, vit Continental svängde upp framför utgången, och Leo Lanza bad Sunderland att ta plats. Sedan bar det iväg. Förutom chauffören var de ensamma i den lyxutrustade limousinen.
- Får jag bjuda på ett glas champagne? frågade Leo Lanza artigt.
- Är det något vi ska fira?
- Låt oss göra den här åkturen angenäm, Mr Sunderland.
- Då föredrar jag en Chivas med hälften soda. Vart är vi på väg? Inte till mitt kontor tydligen.
- San Diego, sa Lanza, medan han blandade drinken.
- Tack, det blir bra så. Varför San Diego?
- Varför inte?
Lanza smällde upp en miniatyrflaska med champagne åt sig själv och sa skål, och sedan sa ingen av dem något mer förrän de var framme vid destinationsorten.
Det var ett pampigt ställe de kommit till. Den sista halva kilometern hade varit en privat väg genom en lövskog, som övergått i en palmplantering, och innan de sista hundra metrarna hade de passerat genom en tudelad, kraftig järngrind, som svängt upp automatiskt och hängde på varsina jättelika stenpelare, som var och en utgjorde början på den slutliga, höga mur, som omgav själva boningshuset och en välskött trädgård, som mer likande en park med sina böljande gräsplaner och ålderstigna, högstammiga träd. En stor fontän stod mitt på gårdsplanen och runt omkring den var blomrabatter anlagda och bildade ett vackert mönster. Mangårdsbyggnaden var ett grandiost byggverk i kritvitt från någon gång i slutet av 1800-talet. Entrén inramades av två enorma marmorpelare, som tycktes växa upp till himlen ju närmare man kom dem. Det fanns ett par fristående paviljonger också ett femtiotal meter från huvudbyggnaden, där trädgårdsmästaren och den övriga personalen höll till, men i övrigt verkade den storslagna anläggningen stå öde. Två stora Rottweiler dök upp som från ingenstans, men försvann lika kvickt, då deras skötare kallade dem tillbaka.
- Var så god och stig in, sa Lanza och sköt upp den tunga, utsirade dörren.
Det var som om att komma in i ett museum. En magnifik trappa ledde upp till det övre etaget och övergick i en öppen balkong som sträckte sig över hela entrén. Överallt hängde ett smakfullt urval av konst, och skulpturer med motiv från antiken i olika storlekar, mestadels nakna eller lätt beslöjade kvinnor i graciösa poser, stod utplacerade lite här och var, antingen direkt på golvet eller på pelare av marmor i diskreta färger. Sunderland lät sig imponeras.
- Låt oss gå in i biblioteket.
Lanza öppnade en dörr och bad Sunderland att ta plats i en av fåtöljerna, som stod placerade runt ett soffbord med en massiv jakarandaskiva, som låg på korslagda elefantbetar utefter långsidorna, vilka utgjorde benställningen. Väggarna var från golv till tak täckta av bokhyllor, fyllda av litteratur, som verkade insorterad för syns skull. Fast det var exklusivt så det förslog.
- Ni kanske vill ha en drink till? frågade Lanza, och Sunderland tackade ja.
- Vem bor här? frågade han. Det ser obebott ut, trots elegansen.
- Mr Alfieri själv. Det vill säga när han inte är i New York, där han egentligen bor. Visst är det smakfullt?
- Varför frågar ni inte elefanterna?
- Ni tänker på elefantbetarna, vad spelar det för roll?
- Vem väntar vi på, Mr Lanza?
- Jag ska snart ringa ett telefonsamtal, svarade han och tittade på klockan och serverade Sunderland den beställda chivasgroggen.
Själv öppnade han en ny miniatyrflaska med champagne och slog sig ner vid ett sidobord, där det stod någon teknisk utrustning, som såg dyrbar ut, jämte två telefoner, en svart och en vit. Den svarta var kopplad till en scrambler. Han lyfte luren.
- Skål! sa han, innan han slog numret.
Sunderland drack ur halva glaset under tystnad. Han förberedde sig på sitt eget vis inför något han förstod inte skulle komma att tilltala honom.
- Hallå, Leo här. Allt fungerar.
Lanza höll luren tätt intill örat under en kort minut, sedan räckte han över den till Sunderland och sträckte sig samtidigt efter en extralur för att kunna avlyssna samtalet.
- Hallå, sa Sunderland.
- Mr Sunderland, det är Miss N ...
- Miss N! Vad har hänt?
Miss N förklarade sin påtvingade belägenhet.
- Har ni varit utsatt för våld, fysiskt våld ... ni förstår vad jag menar?
- Nej. De har varit tillmötesgående, men på ett vis så att jag förstår att jag måste lyda.
Sunderland sneglade på Leo Lanza, som började se oförskämd ut.
- Jag förstår, sa han. Jag ska se till så att ni får åka hem igen. Vet ni var ni befinner er?
Linjen bröts.
- Det var väl en mycket dum fråga, Mr Sunderland.
Sunderland fick först inte fram ett ord.
- Nu förstår ni situationen, Mr Sunderland. Nu vet ni hur det ligger till.
- Finns det tid till att upprepa sig, tycker ni?
Lanza tycktes för ett ögonblick förlora kontrollen, men han hämtade sig direkt utan att behöva påminna sig själv om hur överlägsen hans position var.
- Vad väntar vi på, Mr Lanza? Ring upp Mr Alfieri!
Det var precis vad Leo Lanza fått order om att göra, men han hade föredragit att få säga det själv. Då han fått kontakt med Alfieri, överlämnade han telefonluren till Sunderland och grabbade själv på nytt tag om extraluren, så att han kunde följa samtalet.
- Mr Sunderland, jag hör att ni gästar mitt hus i San Diego.
Sunderland visste inte huruvida han skulle besvara Alfieris provokationer. Han hade varit med om mycket i sina dar, men det här tog priset. Han svarade till sist.
- Det är lika frivilligt som det här samtalet. Vad är det ni försöker åstadkomma? Släpper ni inte Miss Nolan ögonaböj, så ska jag se till så ni försvinner för gott! Kröker ni så mycket som ett hårstrå ...
- Mr Sunderland, avbröt Alfieri, nu ska vi inte bli ovänner. Låt mig bara påminna er om att just för tillfället är förhållandet det omvända. Jag kan se till så att ni försvinner för gott. Men låt oss inte bråka med varandra. Ni behöver inte oroa er, Mr Sunderland. Jag är en ärlig man, men ni ska inte inbilla er att ni kan slå sönder mina affärsverksamheter hur som helst, lika lite som jag är intresserad av att sabotera era företag. Det finns plats för oss båda. Precis som i den ekumeniska världen.
- Vart vill ni komma? grymtade Sunderland, förbannad som aldrig förr.
- Det är vissa saker ni måste få klart för er. För det första ska ni hålla er borta från mina kasinon. Jag tycker inte om utpressning nämligen. Annars kommer jag att upprepa det här varje dag i veckan.
Sunderland svarade inte, även om han hade lust att hota med det han i så fall tänkte åstadkomma.
- Förutom att detta ska efterlevas för all framtid, ska jag ha 800 miljoner dollar överförda till antingen mitt konto här i New York eller Mr Reschkos konto i Schweiz. Har ni penna och papper?
- Hälsa från mig också! sa Reschko som satt och tjuvlyssnade. Den senaste utvecklingen hade fått honom att tillfriskna snabbt. Han hade flugit till New York enbart för det här.
- Ni kanske hörde att jag har Mr Reschko bredvid mig.
- Vilken bank talar vi om i Schweiz?
- Credit Suisse i Zürich.
- Ge mig Mr Reschkos kontonummer.
Sunderland tog fram sin anteckningsbok och en Cross-penna och klottrade för syns skull ner siffrorna Alfieri gav honom.
- Tycker ni inte att det är lite för mycket pengar?
- Inte alls, Mr Sunderland, det står i väl proportion till vad ni orsakat oss. Jag tycker ni borde vara tacksam över att jag inte kräver allt. Ni har roffat åt er en miljard dollar i stället för de 200 miljonerna Mr Bormann och vi samtyckte till i White Sands från allra första början. Det är för Mr Bormanns skull jag är givmild. Hälsa honom gärna det.
- Ni är inte lite fräck! Mr Bormann erbjöd Mr Reschko 50 miljoner för den Rosenbergska Tavelsamlingen, någonting annat har det aldrig varit tal om. Resten är era egna påhitt. Om ni vill minnas det!
- Mr Sunderland, nu är ni på väg att brusa upp igen. Låt oss undvika en utvidgning av våra meningsskiljaktigheter. Vill ni hellre betala hela miljarden, så ...
- Jag ska sätta in pengarna, avbröt Sunderland, så att det lät som om han föll till föga.
- Då återstår bara en liten detalj, och det är att informera er om hur själva utbytet ska gå till.
- Vilket utbyte?
- Det är det jag ska informera er om.
- Jag sätter in pengarna det första jag gör på måndag.
- Det låter bra, då kommer utbytet att ske ...
- Vad är det för utbyte ni pratar om? I och med att ni fått pengarna är den här affären ur världen! Då ska jag också ha Miss Nolan!
- Inte riktigt! Ni avbryter mig hela tiden, Mr Sunderland. Var var vi nu igen? Jo, utbytet kan ske ... låt oss säga på tisdag, så blir det inte så jäktigt.
- Tisdag! röt Sunderland lika anklagande som bestört.
- Ta det nu lugnt, Mr Sunderland. Det går inte någon nöd på Miss Nolan, det försäkrar jag er. Men ni avbryter mig hela tiden ... pengarna på måndag alltså, och så gör vi utbytet på tisdag. Jo, det blir bra.
- Jag accepterar inte tisdag!
Det blev tyst. För ett ögonblick tycktes positionerna låsta.
- Nu vill jag att ni lyssnar noga, Mr Sunderland!
Det gjorde Sunderland, och då han lyssnat klart var han askgrå i ansiktet. |
Roulette Tips | Roulette Legender | Om Sten Nordland | Roulette Bok 1 | Roulette Bok 2