MARTIN BORMANN - Hitlers demon bakom kulisserna och det nya Fjärde Rikets Führer. Lyckas fly till Sydamerika, men när det är dags att vittja SS-förmögenheten, saknas siffrorna till två nummerkonton. Bormann vet hur man löser koderna, men han saknar de sexton tavlorna ...
HERTE RESCHKO - Finanskung i Schweiz. Lika ofarlig som en kungskobra. Vet hur det ligger till och planerar att lägga beslag på Den Rosenbergska Tavelsamlingen för egen räkning ...
RITT and NESS - Reschkos yrkesmördare ...
ARNESTO ALFIERI - Capo för Alfierifamiljen – Cosa Nostra. Kidnappar Bormann och transporterar honom till Puerto Rico ...
CECILIA - Änglalik, gåtfull älskarinna ...
ADOLF EICHMANN - Mördarchef i Auschwitz ...
CURT RAUBAL - Hitlers son med Geli Raubal ...
JOHN SUNDERLAND - Oljemagnat och mecenat från Texas, som kan ordna det mesta. Bäste vän med Pierre Damian ...
MELAINE TANNE - Stall Reschkos skönhet ...
MARTIN HEILMANN - Experimentläkare i Auschwitz. Byter namn till Malkom Heines efter krigsslutet och träder in i Reschkos tjänst ...
URSULA WORMS - Vacker fästmö till Gerhard Lorenz. Tortyroffer ...
MICHAEL COE - Amerikan. Krigsveteran. First Lieutenant i Special Forces, stationerad i New York. Anställs av Damian/Sunderland för att få ordning på torpet ...
Jakten på Den Rosenbergska Tavelsamlingen kan ta sin början ... Paris, Buenos Aires, New York, Puerto Rico, Paris ... Cirkeln är sluten, och Hitlers son, Curt Raubal, gör entré!
Hitlers Son och Den Rosenbergska Tavelsamlingen
Första avsnittet
Alfred Rosenberg var högröd i ansiktet. Han hade fått rapport från kontrollerna om att Schultze lämnat Wolfsschanze under hans bortvaro. Som tillförordnad chef borde inte Gruppenführern ha gjort det. Och den förbannade orderbekräftelsen, det vill säga originalet, hade han inte sett röken av. Hur ointressant den än var, borde Frank ha vidarebefordrat den. Var höll den djävla ordonnansen Meyer hus?
Allt medan Rosenberg grubblade, började han även undra över varför två resväskor ställts in på hans rum. Det var sent på kvällen den 2 november, dagen efter hans återkomst till högkvarteret, och Reichsministern var inte bara förbannad, han var trött också, på hela skiten! Och inte ett ljud från Schultze. Tankspritt öppnade han en av väskorna.
Rosenberg fånstirrade ner på innehållet, som vore det hans egen undergång. Kvarlevorna av Fritz Meyer var inlindade i tjocka vaxdukar. Alltihop låg i en levrande gegga av blod och inälvor. Reichsministern tog sig för pannan. Han var svimfärdig. Med ens begrep han hur psalmerna gick! Han var på väg att förlora allt! Rosenberg började skaka okontrollerat. Vad fan skulle han ta sig till? Führern själv sökte efter kollektionen med ljus och lykta, så han kunde inte agera obehindrat. De han engagerade i jakten måste hålla tand för tunga. Eljest tvingades han lägga skulden på Schultze och Lorenz, som då måste vara förbannat döda! Men det skulle också innebära att han nödgades lämna tillbaka samlingen, om den någonsin blev återfunnen, vill säga.
Rosenberg kände att han var nära att förlora förståndet. Till sist tog han sig ändå samman så pass att han kunde skrika ut sina order. Hans främsta uppgift var nu att förpassa Schultze och Lorenz till helvetet. Hans vän Eichmann skulle bli deras bödel, och det var fråga om en långsam avrättning.
Reichsministern väste fram direktiven.
– Det står en Fieseler Storch startklar. Varenda man ni kan hitta därnere ska sättas in i förföljandet! Till Auschwitz ska de båda två! Misslyckas ni, så … jag behöver nog inte precisera!
Rosenberg hade vit fradga på läpparna, och han spottade då han talade. De som fick direktiven var två SS-officerare, en ur Luftwaffe och en ur Reichsministerns egen Einsatzstab.
Rosenberg fräste vidare:
– Dessutom vill jag ha tag på samtliga anförvanter till såväl Obersturmbannführer Lorenz som Gruppenführer Schultze. Lorenz har en fästmö i Berlin som heter Ursula någonting … de ska hit till mig varenda en!
Rosenberg betonade varje stavelse. Sedan gjorde han en kort paus för att hämta luft till avslutningen.
– Och ordna med att få bort den här djävla sörjan, innan hela karln runnit ur väskorna! Och laga så att det sker obemärkt! Jag är inte i behov av några nya problem. Heil Hitler!
Reichsministern sjönk ner bakom skrivbordet. Han var totalt slut. Satans förrädare! De kanske inte åkt till Slottet överhuvudtaget. Rosenberg började koda ett meddelande till Adolf Eichmann.
x
Schultze hade förpassat 15 soldater till dödsriket, och Lorenz var vanmäktigt illamående. Han hade rökt oavbrutet och kände sig torr i munnen. Trött och äcklad hällde han upp ett glas vatten, som han tömde i ett svep. Gryningen var i annalkande, och på slottsgården väntade nu endast två män på sin tur.
– Heinz Schmidt!
– Ja, Herr Obersturmbannführer.
Heinz Schmidt var välväxt och hade det gyllenblonda håret kammat i vågor. Hans hy var slät och lätt rosig av den kyliga morgonen. Sin hjälm höll han stramt vid sidan.
Lorenz visade upp honom till andra våningen, där Schultze ställt sig i korridoren. Gruppenführern fick stånd, när han såg den stilige yngligen komma emot sig. För att slippa se mer av eländet gjorde Lorenz helt om och sprang nedför trapporna till Thorsten Müller, som stod ensam kvar på den öde gården.
Müllers ögon var vakna och glada och såg ut som små kolbitar i det välgödda ansiktet, där kraftiga ådernät letade sig över näsan och kinderna. Hans lockiga, svarta hår var otvättat och stack ut i feta slingor under hjälmen, som han inte brytt sig om att ta av.
Lorenz beordrade honom i enskild ställning och sköt tre snabba skott mot bröstet.
I samma stund hördes ett djuriskt vrål inifrån byggnaden. Lorenz förstod att det var Schultze, som inte längre kunde bemästra sina perversiteter, men han struntade i det. Det var dags att spränga Slottet och därmed skulle Schultze få sitt. Lorenz lyfte upp Müller på ryggen i ett brandmansgrepp och bar in honom i byggnaden. Han tog av den satte krigaren hans dödsbricka och ersatte den med sin egen. Därefter skyndade han ut till bilen, som stod parkerad i slutet av gårdsplanen.
Lorenz skulle just till att slita upp dörren, då han upptäckte att den var låst. Hans egna order! Och inga reservnycklar hade han. Tavlorna låg fortfarande i baksätet. I framsätet låg mausergeväret, som han behövde för att sätta fart på sprängdegen.
Lorenz svor till över sin tanklöshet. Mercedesen var den enda startklara bil, som fanns att tillgå, dessutom var den preparerad för ändamålet. Nu måste han möta Schultze man mot man! Lorenz rusade in i Slottet igen ...
Schultze hade precis hunnit stänga dörren efter Heinz Schmidt, när tre skarpa skott ljöd. Heinz Schmidt reagerade direkt. Redan innan det tredje skottet föll, hade han sprungit fram till fönstret för att se vad som stod på. Men hans misstankar väcktes för sent. Innan han visste ordet av, hade Schultze avlossat två skott i svanskotan på honom.
Heinz Schmidt gallskrek, när könsorganen exploderade i uniformen. Han kastade sig ner på golvet och körde krampaktigt händerna i det trasiga köttet.
– Din djävla bög! Din …
Sedan förlorade han medvetandet.
När Lorenz ryckte upp dörren till rummet stod Schultze knäböjd över Schmidt. Han befann sig i extas!
Lorenz stod som paralyserad. Vilken syn! Det var det djävligaste han sett. Det slog alla tidigare vämjeliga rekord. Han tog ett djupt andetag.
Schultze halvsatt framåtlutad med ryggen mot honom, och Lorenz siktade mödosamt med P38:an. Fyra skott kramade han av, innan han utmattad lutade sig mot dörrposten och kräktes.
Kulorna fann sitt mål skoningslöst. Schultze rammades i lungorna, och han snodde runt med en flackande, panikslagen blick, som om han inte riktigt förstod. När han fick syn på Lorenz, insåg han sanningen, men hans tänkta utfall stannade vid ett hest kraxande. Han spottade och hostade för att bli kvitt de allt häftigare uppstötningarna. Blodet stod som illande röd fradga kring munnen. I vild desperation sträckte han sig efter den ljuddämparförsedda automaten, som låg på golvet bara någon meter framför honom.
Fast Schultze hade inte långt kvar. Han stod på tröskeln till sin Skapare. Besegrad kröp han omkring på alla fyra i en famlande, lönlös ansträngning att få grepp om vapnet. De kristallblå ögonen förlorade sin lyster, och Schultze han bara fåfängt gapa efter luft en sista gång.
Lorenz hade bara ett skott kvar i magasinet när han gick fram till Heinz Schmidt och satte pistolmynningen mot hans tinning. Skottet ekade otäckt men var ändå ett befrielsens signum.
Lorenz blundade kort. Han föraktade sin medverkan, men hans mål var högt satt, och det välsignade honom. Han sköt in ett nytt magasin i vapnet. Nu återstod att leta reda på nycklarna till Mercedesen.
Det var kvickt konstaterat att Schultze inte lagt beslag på dem. Troligtvis var det Glück, som innehade nycklarna eller möjligtvis någon av mannarna, som vaktat bilen. Lorenz beslutade sig för att fortsätta sökandet hos Fältwebeln, som beordrats kontroll över fordonet. Hade han rent av lagt dem i skrivbordet? Lorenz störtade nedför trappan och kastade upp dörren till Glücks arbetsrum. Minnet av den ohyggliga avrättningen av Fältwebeln slog emot honom, då han på nytt ställdes öga mot öga med förödelsen i salen. Och han hade inte svårt att föreställa sig hur det såg ut i de andra rummen, där Schultze fått regera ensam med soldaterna. Lorenz skyndade fram till skrivbordet och tömde lådorna på golvet, men utan resultat. Åt helvete med alltihop, tänkte han, men gick fram till Glück där han knäböjde för att visitera den döde Fältwebeln. Nu fann han vad han sökte.
Lorenz reste sig hastigt och lämnade rummet. Det hade börjat ljusna något, när han hoppade in i Mercedesen och vred om startnyckeln. Han la in ettans växel, och fordonet började sakta rulla nedför den slingrande infarten. Då Slottet var knappt skönjbart stannade han, grep tag om mausern och klev ur bilen. Avståndet var cirka 300 meter, och Lorenz var en god skytt. Han satte sig på huk i skytteställning och höll geväret i ett fast grepp, hårt tryckt mot axeln för att dämpa rekylen. Han fångade in en stor klump av den applicerade sprängdegen och höjde vapnet något. Därefter lät han det sakta falla. När siktet åter täcktes av den gulbruna massan, stannade han upp, samtidigt som han ökade trycket på hanen. Lorenz kramade av skottet, och projektilen sköt med våldsam kraft in i stensockeln. Explosionen blev förödande. Hela den främre fasaden rasade omgående, och det öronbedövande dånet från påföljande kedjereaktioner ekade milsvida. Brandbomberna antändes omedelbart efter det att den första sprängladdningen detonerat, och lågorna vräkte sig kolossala ur Slottet, som var övertänt på bara några sekunder. Tjock, svart rök förmörkade det gryende himlavalvet, och genom rökmolnen sköt eldkvastar upp mot skyn likt ett fyrverkeri. Det skulle inte dröja länge förrän den pampiga stenkolossen helt förvandlats till aska och damm.
Lorenz kastade sig i bilen och satte foten hårt på gaspedalen. Operationen på Slottet hade lyckats, och om bara några timmar skulle han, om allt gick väl, befinna sig på säker mark. Måtte Sunderland vara på plats! Vid deras sista kontakt hade han befunnit sig i Strasbourg.
Hur långt Rosenberg kommit i sina efterforskningar hade Lorenz inte en aning om, det handlade endast om gissningar. Det troliga var att Reichsministern vid det här laget undersökt väskorna, som den galne Schultze ställt in på hans rum. Därmed var också jakten i full gång, och den skulle inte ta slut förrän Rosenberg fick vetskap om vad som hänt med Slottet – att hans kära tavlor brunnit upp. Förutsatt att förföljarna hittade dödsbrickorna.
Lorenz la meter efter meter bakom sig. Han höll en ursinnig fart mot den tysk-franska gränsen. Denna del av Tyskland var ännu så länge ointressant, och ingen trafik att tala om förekom. Obersturmbannführern hade just lämnat den lilla staden Schönau, drygt fyra mil från den plats där han stämt möte med Sunderland. Plötsligt, några hundra meter längre fram, strax utanför statsgränsen, vid vägskälet Müllheim-Schopfheim, hade vägen spärrats av.
Var det bara en av de vanliga vägspärrarna? En fällbar träbom, fastspikad på två träbockar och förstärkt med taggtråd. Fem spärrvakter beväpnade med kulsprutepistoler.Vid dikesrenen stod två militärfordon uppställda. Var de ute i syfte att stoppa honom, borde bilarna ha blockerat körbanan. Måhända var det så, eller var det någonting annat som väntade? Lorenz blev kallsvettig. Han hade alla papper i ordning, men vad hjälpte det, om Rosenberg var steget före. Lorenz osäkrade automaten och körde fram mot bommen. Där stannade han.
– Sieg Heil! Era dokument!
En ung Stabsfeldwebel böjde sig framåt och tittade in i bilen.
Lorenz hade inga planer på att lämna ifrån sig några legitimationshandlingar. Röjde han sin identitet nu, var allt arbete förgäves. Rosenberg skulle naturligtvis dra paralleller, om han fick veta att Lorenz Mercedes dykt upp på väg mot Frankrike, men den chansen fick han leva med. Reichsministern satt själv illa till.
I stället för dokument fick den unge Stabsfeldwebeln se in i mynningen på Lorenz P38:a. Totalt överrumplad såg han döden komma emot sig likt en tygellös himlakropp.
Lorenz sköt skottet rätt i munnen på honom och trampade samtidigt gasen i botten. Den stora Mercedesen tog fart. Träspärren rände med ohämmad kraft in i kylargallret och kom sedan, som ett jättelikt slagträ, farande mot vindrutan. Lorenz duckade för att inte slås medvetslös av den grova bommen. Han svängde höger mot Müllheim. Glassplitter vräktes över hans huvud, och det var nätt och jämt att han lyckades hålla sig kvar på vägen. För ett kort ögonblick låg bommen kvar på motorhuven, men den kanade snart av den accelererande bilen. Bockarna och taggtråden repade sidorna med ett gnisslande, elakt ljud. Bakom sig hörde Lorenz gälla visselpipor och knattret av k-pistsalvor. Han vände sig om för att se vilka som tänkte ta upp förföljandet. Han skymtade Stabsfeldwebeln, som fallit död ner bakom den ramponerade träställningen samt ett flertal soldater, som rusade mot de två militärfordonen.
Lorenz hann inte ens vända blicken framåt igen, förrän de första kulorna krossade bakfönstret och vinande borrade sig in i instrumentpanelen. I samma sekund erfor han en svidande smärta över höger öra. Han tog upp handen i en reflexrörelse. Han hade träffats i ytterörat, och det började blöda ymnigt. Det var knappast någon allvarlig skada, men det gjorde ont. Lorenz hukade sig ner ytterligare och halvlåg i framsätet med endast näsan över instrumentbrädan. Farten hade skruvats upp till ett absolut maximum. Beskjutningen var kraftig men inte välriktad, och vägen var slingrande. När han i rasande tempo passerade den lilla byn Neuenweg, uppfattade han de förföljande bilarna på ungefär en kilometers avstånd, och han drog stadigt ifrån.
Oväntat svajade det till i den stora vagnen! Något av bakhjulen hade punkterats, och Mercedesen började kränga av och an i allt kraftigare svängningar. Lorenz kämpade förtvivlat för att hålla det tunga fordonet i styr, och han blev tvungen att dra ner på farten. Han svor till högt! Han hade över två mil kvar att färdas, och det skulle han aldrig klara med den alltmer söndertrasade bilen. Men han skulle sälja sig dyrt!
Lorenz öppnade ammunitionslådan, som var monterad till höger under instrumentpanelen i ett fack av pansarplåt. Där låg tre handgranater, som han stoppade på sig. Sedan saktade han ner farten ytterligare för att få bättre kontroll över vagnen och styrde in på en liten avfartsslinga på höger sida om vägen. Han lät målningarna ligga kvar i baksätet. I stället ryckte han åt sig mausergeväret samt en ask med patroner. Därefter sprintade han uppför den branta sluttningen och rusade in bland de lövfattiga, höstgula träden i riktning mot fienden. Bakom ett ikullfallet bokträd kastade han sig i skytteställning. Nu hade han sin egen bil under uppsikt, samtidigt som han i god tid kunde fånga in de båda annalkande fordonen. Med höger hand kände han som hastigast på örat och konstaterade att det bara var slamsor kvar, men att blodet ändå höll på att levra sig.
Avståndet till förföljarna var inte mer än 200 meter, då Lorenz kramade av det första skottet. Kulan slog in i sidorutan på den första bilen och fortsatte med oförminskad slagkraft mot sitt offer. Chauffören träffades i tinningen och hans död var ögonblicklig. Han föll framstupa över ratten. Den tunga vagnen girade av vägen i vådlig fart, plöjde en meterdjup fåra i dikesrenen vid det höga berget och blev slutligen stående hårt fast i den lösa jorden.
Lorenz gjorde en hastig mantelrörelse och fångade blixtsnabbt in det andra fordonet. Han var iskall, trots det uppiskade tempot. Patronen brann av. Föraren hann aldrig reagera, förrän han hade halva halsen avskjuten. Han slungades handlöst bakåt och förlorade herraväldet över bilen. Resultatet blev katastrofalt även för hans kamrater, för ingen skulle överleva den färd som nu började. Likt en gigantisk plåtboll störtade militärvagnen nedför tvärbranten på vänster sida om vägen, cirka 50 meter från Lorenz försvarsställning. Det tunga fordonet blev till ett rullande jättebål och stannade inte upp förrän det var allra längst nere i klyftan.
Lorenz gjorde en ny mantelrörelse och förberedde eldgivning mot bil nummer ett. Han registrerade en livlig aktivitet i det dikeskörda fordonet och kastade mer slumpartet iväg sitt tredje skott genom det bakre sidofönstret. Lorenz uppskattade antalet soldater i bilen till sex, en styrka han decimerat till högst fyra man. Han reste sig snabbt och rusade i sick-sack nedför sluttningen mot den havererade militärvagnen. Han kunde inte riskera att omringas av dem som överlevt hans eld. I höger näve höll han en av handgranaterna, i den vänstra sin Walther. Geväret hade han lämnat kvar i det dimfuktiga gräset. P38:an var behändigare, om någon av soldaterna tänkte försöka sig på en utbrytning.
Lorenz var nästan framme vid stupet, där den andra bilen kört av och försvunnit, och sökte nytt skydd bakom ett stort stenblock på motsatta sidan av vägen. Sedan rustade han sig för en tjurrusning. Tiden hade blivit en dyrbar faktor i kriget, och Lorenz brukade inte längre tid än nödvändigt, innan han startade sin attack. Tjugo meter från fienden slet han ur säkerhetssprinten. I samma sekund ljöd två snabba skott, och Lorenz hejdades abrupt i sin forcering. Han tog sig för mellangärdet. Han hade träffats svårt och kände en dov smärta sprida sig i magen. Med uppbjudandet av sina yttersta krafter lyckades han få iväg granaten, som med en metallisk duns stötte i motorhuven. Därefter kastade han sig ner i gräset vid dikesrenen.
Krevaden var bedövande. Den tjocka vindrutan slogs i tusen bitar, och glassplitter sköljde projektilliknande in i den redan demolerade förarhytten. Lorenz osäkrade en andra handgranat och reste sig till hälften. En känsla av kraftlöshet svepte över honom, och det var med en oerhörd ansträngning som han förmådde slunga kastkroppen mot målet. Granaten for in genom det trasiga fönstret, och Lorenz kunde höra hjärtskärande skrik. Sekunden senare detonerade bomben.
Lorenz drog sig sakta tillbaka till sin egen bil med vänstra handen hårt tryckt mot magen. Uniformsrocken hade fått en mörkröd, växande fläck, och det fuktade ordentligt i underkläderna. Sannolikt hade båda skotten gått rätt igenom kroppen, Lorenz kunde inte bedöma hur allvarligt skadad han var. Han pressade handen hårdare mot den röda, kladdiga fläcken och kämpade sig mödosamt fram till den lilla sidovägen, där hans Mercedes stod. Det var något varmare inne i bilen, trots de krossade rutorna, och Lorenz kände sig en smula bättre, då han fick sitta ner. Han borde spränga Mercedesen i luften också för att undanröja alla spår, men han skulle aldrig orka gå de återstående kilometrarna med tavelpaketet i det tillstånd han befann sig.
Lorenz backade ut fordonet på stora vägen och satte kurs mot den avtalade mötesplatsen. Mercedesen krängde hårt av punkteringen, och han tvingades hålla låg fart. Skulle han klara det här? Hans liv hängde på om Sunderland var på plats, att bilen höll, att han själv orkade ...
Andra avsnittet
Strax efter middagstid fick Alfred Rosenberg bekräftelse på en del av vad som hänt. De två flygare han beordrat ner till Slottet hade försenats på grund av dimman, som legat över hela Sydtyskland under natten och morgonen. När de väl kommit fram till Slottet, tillsammans med enheter ur terrängtrupperna, hade det inte funnits mycket annat än aska kvar. Marken brann fortfarande, och det hade tagit lång tid, innan man överhuvudtaget hittat någonting i den förkolnade jorden. Rapporten förtäljde att dödsbrickorna efter såväl Schultze som Lorenz krattats fram, men om någon speciell tavelsamling eller om andra värdeföremål, som bevarats där, kunde man inte uttala sig. Allt var ödelagt till grunden, och skulden tillskrevs i första hand maquisarderna, som den senaste tiden varit ett plågoris där nere. En vägspärr hade forcerats klockan halv nio på morgonen utanför Schönau. Därefter följde en kort, ofullständig beskrivning av händelseförloppet.
Rosenberg slängde ifrån sig rapporten på skrivbordet. Han var askgrå i ansiktet. Ögonen var två svarta hål. Håret hängde stripigt och ovårdat ner i pannan, och han genomgick en sjuklig förändring. Han skulle tvingas skylla på sina medarbetare.
Rosenberg avbröts abrupt i sitt grubblande. Det knackade på dörren.
– Herein! vrålade han.
Dörren öppnades och två SS-män kom in med en ung kvinna mellan sig. Kvinnan var slarvigt klädd och såg ut att ha gjort motstånd. Trots detta var hon mycket vacker. Det gyllenblonda håret slutade långt nedanför axlarna. Hennes hållning var rak och kroppen attraktiv. Ansiktet var klassiskt skönt, och de kornblå ögonen gav henne ett vaket, intelligent utseende.
Rosenberg reste sig till hälften men satte sig hastigt ner igen, när han lagt band på den första förvåningen.
– Vem är hon? frågade han med en gest mot den unga kvinnan.
– Ursula Worms, Herr Reichsminister. Obersturmbannführer Lorenz fästmö.
Rosenberg kostade på sig ett listigt uttryck.
– Det är väl inte den enda ni fått tag på, hoppas jag?
– Herr Reichsminister, det finns inga anförvanter vare sig till Obersturmbannführer Lorenz eller Gruppenführer Schultze. Gruppenführer Schultze umgås inte med kvinnor, Herr Reichsminister.
Det sista var ingen nyhet för Rosenberg, som drog på svaret.
– Lägg henne på soffan! beordrade han.
Rosenberg pekade på en stor skinnmöbel, som stod längs ena väggen, och tittade bort mot kvinnan med ett snett leende.
Ursula Worms ögon lyste av skräck. Hon förstod att hon konfronterats med en mycket ond människa. Hon anade hans avsikter och ångrade att hon inte följt Jerrys uttryckliga order och åkt med planet till England. Men hennes mor hade hastigt insjuknat, och fadern plågades sedan länge av hjärtsvikt, så hon hade motsatt sig Jerrys direktiv och valt att stanna kvar i Berlin för att se om sina svårt sjuka föräldrar.
Ursula fick en chock, då Rosenberg inledde sitt anförande.
– Jag börjar med att framföra mina kondoleanser, fröken Worms. Vi har tagit hand om er fästmans dödsbricka. Ni får den tillsänd er så snart jag fått hit den.
Ursulas läppar började rycka okontrollerat.
– Varför har ni för mig hit? frågade hon, kämpande med gråten.
Rosenberg log sitt speciella leende. Ursula Worms skulle få sona sin fästmans svek. Hon var vacker. Hon var den han skulle ta i utbyte mot det han förlorat. Ursula Worms hade en stor skuld att betala!
Tredje avsnittet
Allmän rastillhörighet: Nordisk, dinarisk.
Uppfattningsförmåga: Mycket god
Viljekraft och personlig hårdhet: Utpräglad.
Kunskaper och utbildning: Särskilt på specialområdet mycket goda.
Inställning till den nationalsocialistiska åskådningen: Villkorslös.
Allmänt omdöme: Mycket bra. På sitt specialområde erkänd expert.
Ovanstående karaktäristik av Adolf Eichmann nedtecknades av Reichsführer-SS Heinrich Himmler i och med Eichmanns befordran till Obersturmführer-SS i januari månad 1939. Strax före det tyska sammanbrottet, då Eichmann också hunnit med att bli Obersturmbannführer i SS, yttrade han själv:
"Jag ska hoppa i graven med ett skratt, då vetskapen om att jag har över fem miljoner människors liv på mitt samvete, ger mig en källa till utomordentlig tillfredsställelse."
x
Vid den första anblicken såg det inte så fasansfullt ut som det i själva verket var. Gräsmattorna hade visserligen förlorat sin grönska, och de långa raderna av blommor hade vissnat ner. Men den skräckfyllda verkligheten låg under jord, väl kamouflerad för de miljoner människor som i en ändlös ström vällde ut ur godsfinkorna vid Die Vernichtungslager Auschwitz.
Under de färglösa gräsmattorna fanns sanningen; fyra jättelika gasbunkrar med angränsande krematorier. Den ständigt verksamma förintelseanläggningen, som gjorde Auschwitzlägret till sina besökares ändstation.
Hösten skulle snart övergå i vinter. Det var i mitten av november, och luften var rå och kall, himlen blyfärgad. Lika dystra som den grå himlen var människorna som befann sig här i det polska koncentrationslägret.
Lägerkommendanten Rudolf Höss stod vid trädgårdsanläggningens norra rand, bredvid honom Obersturmbannführer-SS Adolf Eichmann. En stor svart Mercedes hade kört upp på gårdsplanen, och Reichsminister Rosenberg höll just på att kliva ur. Strax därefter öppnades bakdörrarna och två SS-vakter med en ung kvinna mellan sig gjorde ställningssteg framför Eichmann och lägerkommendanten.
Vid ingången till ett av badhusen höll en vaktstyrka ur SS på att fösa ihop en flock spritt nakna judar, som skulle in för att "duscha". Samtidigt spelade en orkester, bestående av unga, vackra judinnor, musik ur en operett för att avleda uppmärksamheten. Kvinnan som nyss stigit ur bilen hörde på avstånd den glada musiken och vände sig om. När hon fick syn på de utmärglade människorna med renrakade huvuden, som i oändliga led försvann in i badhuset, kände hon skräcken komma tillbaka.
– Välkommen till Auschwitz, fröken Worms! Jag ser att ni är intresserad av vad som händer här.
Den vassa välkomsthälsningen kom från Eichmann.
Ursula svarade honom inte. Hon inte ens tittade på honom. Det hon sett var mer än tillräckligt.
– Jag måste ha ett snabbt resultat, Eichmann!
– Aber natürlich, Herr Reichsminister.
Eichmann tecknade åt de båda SS-vakterna att ta Ursula med sig. Det gjorde han genom ett rappt slag mot sina läderstövlar med hundpiskan, som han alltid höll redo i höger hand. Rosenberg föll in vid sidan av Eichmann, medan lägerkommendanten Höss stannade kvar för att inspektera det som hände vid badhuset.
Eichmann hade ett farligt utseende. Ansiktet var smalt och ögonen osympatiska, blicken svårfångad.
– Herr Reichsminister, vad tror ni vår riksmarskalk kommer att säga, när han får höra om det här? Situationen verkar en aning komplicerad, tycker jag.
– Det här är oss emellan, Eichmann, det vet ni. Lorenz är officiellt död. Han brann ju upp, kollektionen också! Ni vet att jag ersätter er.
Eichmann gav Rosenberg ett skevt leende.
– Jag förstår hur ni tänkt er saken, Herr Reichsminister. Jag ville bara höra er säga det.
– Vem av läkarna har ni konsulterat?
– Steinbach, svarade Eichmann förbehållsamt. Vi börjar med honom.
– Vem är Steinbach? Jag har aldrig hört talas om någon Steinbach.
– Josef Steinbach heter han. Ni behöver inte oroa er, Herr Reichsminister. Jag har full kontroll här, om jag får uttrycka mig så.
Eichmann, Rosenberg och de två SS-vakterna med Ursula passerade genom porten till en grå stenbyggnad, några hundra meter från den plats där de först sammanstrålat. De fortsatte längs en lång korridor fram till en svängdörr i den bortre änden av gången. Det luktade starkt antiseptiskt. Eichmann sparkade upp svängdörren, och sällskapet kom in i ett litet förmak, vars ena vägg avdelats mot ett större rum. Bakom detta låg operationssalarna. Eichmann gav order åt de båda SS-vakterna att vänta i förrummet, medan han själv fortsatte in till platsen för läkarexperimenten.
Efter fem minuter var han tillbaka, åtföljd av en liten mörk, flintskallig man klädd i vit rock. Mannen var på sin höjd 40 år men var redan en gammal man, böjd av de psykiskt nedbrytande experiment han dagligen tvingades genomföra i Auschwitz utrotningsläger. Han var en så kallad kapo.
Eichmann tecknade åt Rosenberg att komma in i det större rummet.
– Får jag presentera; Josef Steinbach!
Eichmann ställde sig så att Reichsministern kunde betrakta den lille mannen.
– Vad i helvete menar ni, Eichmann? Karln är ju jude!
Rosenberg var nära att explodera.
– Han är verkligen en tvättäkta skit, tydliggjorde Eichmann, men ni vet själv hur dessa kaposvin arbetar och reagerar. De gör ta mig fan allt för att rädda sitt eget skinn. Steinbach utgör inget undantag. Dessutom är han skicklig. Jag tror han passar för uppgiften. Han vet att jag kommer att ta livet av honom en vacker dag, men han försöker oförtrutet förlänga sitt eländiga judeliv. Inte sant Steinbach?
Eichmann slog den lille mannen tvärs över ansiktet med hundpiskan.
– Inte sant, judedjävel? vrålade Eichmann.
– Ja, Herr Obersturmbannführer.
Steinbach tog sig för pannan, där blodet rann.
– Ni kan lita på Steinbach, Herr Reichsminister.
Rosenberg stod som förstenad. Hans valmöjligheter var uttömda. Han försökte behärska vreden över att en judedoktor skulle ta sig an hans viktiga problem.
– Reichsführer Himmler uppskattar ert arbete, Eichmann. Jag hoppas jag får anledning att göra detsamma. Ni vet vad jag ska ha reda på. Låt det bli Steinbachs sista uppdrag! Jag kan inte ta några risker.
– Jag måste först kontakta Dr Heilmann, replikerade Eichmann. Dr Heilmann arbetar unde Dr Mengele, förtydligade han snabbt för att Rosenberg skulle förstå problemet bättre. Men jag ska tala med Dr Heilmann, Herr Reichsminister. Behöver han inte Steinbach mer, så gärna för mig.
Josef Steinbach stod orörlig, medan han skymfades av de båda dignitärerna. Hans stora bruna ögon, till hälften täckta av de tunga ögonlocken, sökte sig ut mot förrummet, där hans offer väntade. Han kände sig fullständigt tillintetgjord och förtvivlad över vad han nu uppenbarligen skulle tvingas ombesörja.
Ursula orkade knappt hålla sig upprätt längre, än mindre förflytta sig. Det hon lyssnat till gav henne kväljningar, och hela hennes kropp skälvde. Smärtorna i underlivet var näst intill outhärdliga, och de två SS-männen blev tvungna att till hälften bära henne in i operationssalen.
Eichmann gav order om att hon skulle kläs av naken och placeras i gynekologstolen, som stod uppställd längst inne i rummet.
Den syn som mötta Ursula inne i salen var vedervärdig. Förutom gynekologstolen fanns ett tiotal britsar, på vilka nakna, havande judinnor låg, till synes medvetslösa. Starka lampor lyste i taket, och luften stank av eterångor. Allting var smutsigt och verkade hålla mycket låg standard. Eichmann hade beordrat alla som arbetade i operationssalen att tills vidare avlägsna sig, likaså de båda SS-vakterna.
– Då så, Steinbach, ska ni visa Reichsministern vad ni lärt er här i Auschwitz!
– Ja, Herr Obersturmbannführer, svarade den lille mannen knappt hörbart, beredd att få Eichmanns hundpiska över sig.
– Hon ska sjunga för oss! Klarar ni inte det, Steinbach, kommer Dr Heilmann att få ta hand om både er och jäntungen.
– Jag förstår, Herr Obersturmbannführer.
Eichmann och Rosenberg hade ställt sig på varsin sida om gynekologstolen, där Ursula Worms nu låg helt naken. Josef Steinbach befann sig på samma sida som Rosenberg, då han böjde sig över den vackra kvinnan. Hennes könsorgan var redan svårt sargat.
– Jag kommer att göra er mycket illa. Det bästa vore om ni samarbetade.
Den lille kapon såg uppgivet in i Ursulas blå ögon, som vädjade om den nåd som inte fanns.
– Jag vet ingenting, viskade hon.
– Sätt fart Steinbach! skrek Eichmann gällt och slog till med piskan, men bara över stövlarna den här gången. Drar ni ut på det här får ni en direktremiss till Dr Heilmann!
Ursula såg alltjämt in i Josef Steinbachs ögon, men nu undvek han hennes blick. Han hade ingen möjlighet att rädda denna kvinna, på sin höjd kunde han förkorta hennes lidande. Hans högra hand, som höll om skalpellen, darrade svagt, när han sakta började skära i henne.
Ursula levde i ytterligare en timme. Redan efter en kvart hade Eichmann kallat in Dr Heilmann, eftersom Steinbach vid det laget inte längre mäktat se resultatet av sitt verk.
Martin Heilmann, som näst efter Dr Mengele, var den mest fruktade läkaren i Auschwitz, hade så fortsatt specialbehandlingen. Ursula hade gallskrikit tills rösten inte längre bar, och då hon slutligen svimmat av smärta och utmattning, hade Heilmann hällt iskallt vatten över hennes kropp, samtidigt som han varvat tortyren med elchocker på lämpliga kroppsställen. Detta för att hålla henne vid medvetande och på den absoluta gränsen för vad en människa orkar uthärda av lidande. Men Ursula yppade endast vad Rosenberg redan anförtrott henne under den tid hon varit hans fånge. Sunderlands namn nämnde hon aldrig. De sista femton minuterna hade hon legat försjunken i koma, och då döden till slut hemsökt henne, hade hon tagit sin hemlighet med sig.
Den stackars kapon, Josef Steinbach, hade Eichmann piskat sönder och samman och sedan överlämnat honom i händerna på Dr Heilmann för expertvård.
Denne mans vidare öden bekymrade emellertid föga Alfred Rosenberg. Men han förbannade den satans horan, Ursula Worms. Den fördömt envisa kvinnan hade varit hans sista chans att återfå de sexton oljemålningarna. Kollektionen som skulle komma att bli en av världens mest eftertraktade och jagade, och som dessutom skulle bära hans namn; Den Rosenbergska Tavelsamlingen!
Fjärde avsnittet
Paris i juli 1965.
Den franska huvudstaden andades sommar. Det var stekhett. De stora monumenten och statyerna ångade. Den mäktiga Seine kokade. Det var förmiddag.
En reslig man med atletiska drag hade slagit läger vid Vincenneskogens norra utkant med några öl och ett par avlånga franskbröd som enda bagage. I det flödande solljuset, omgiven av härligt doftande gröngräs och blommor av många hundra slag, låg han raklång på rygg. I den lilla dammen strax bredvid simmade och lekte fåglarna med varandra.
Den långe mannen var First Lieutenant Michael Coe, som hade svårt att förstå varför han befann sig i Paris. Han var här på "semester", hette det, utan närmare förklaring. Ett inofficiellt tack för betydelsefulla insatser i Korea. Det var ju strålande, men inte desto mindre svårfattligt. Liknande premieringar hade förekommit, men att just han skulle åtnjuta en sådan ynnest, därtill tio år efter kriget, förbryllade honom.
Han var givetvis medveten om sina insatser i Korea, med hänsyn tagen till alla förtjänsttecken han tilldelats, men därifrån till att förlänas en semesterbiljett till Frankrike var steget långt. Hade han kommenderats till Vietnam, hade det varit lättare att förstå.
Det var inte mycket att grubbla över längre. Nu var han här – i Paris – långt borta från Speciel Forces vedermödor. Michael Coe njöt sitt otium i fulla drag, där han utsträckt på gräsmattan lät sommarsolen bränna sig. Kanske var han lite betydande trots allt … . Plötsligt stod hon bara där!
– Jag heter Cecilia, sa hon och skrattade.
Coe lyfte häpet på huvudet och mumlade fram sitt eget namn, ur stånd att fatta att det hela inte rörde sig om en hägring.
– Kom Mike!
Cecilia räckte honom sin hand.
Coe reste sig upp som en sorts Jesu lärjunge, som var programmerad, trots gräsändernas smattrande protester, som han nu endast uppfattade som ett fjärran oväsen.
Cecilia var gudomligt vacker. Hon utstrålade en värme och en skönhet som var helt betagande. Coe stod mer eller mindre mållös av rädsla för att rösten skulle gå över i falsett, om han sa något. Ändå var han angelägen om att få igång någon form av samtal med denna himmelska varlse.
– Du kommer från Amerika, lyckades han klämma fram.
Cecilia var i Paris för att förkovra sig i det franska språket, berättade hon. Och det är möjligt att den änglalika amerikanskan blev bättre i franska, även om Coe anade avsikter därutöver med vistelsen. Han var i varje fall inte rätt person att underhålla sig med på franska.
Coe nämnde ingenting om sitt eget Parisbesök, men han tyckte genast om henne, och konversationen blev efterhand både sprudlande och livlig. Samtidigt växte sig ivern allt starkare hos honom att få älska denna ljuvliga kvinna. Cecilia märkte hur det var fatt, och hon lät sig attraheras. Det dröjde inte länge förrän de stod tätt tryckta intill varandra, och han kände hela hennes underbara värme, såväl i ögon och tal som i hela hennes härliga kropp. Cecilia tryckte hans hand ännu hårdare och pressade den sekundsnabbt mot sitt lår, samtidigt som hon sträckte sig framåt och viskade helt lätt i hans öra:
– Det är väl bäst att vi åker hem till dig.
Någon minut senare satt de i Cecilias glänsande, vita cabriolet. Vansinne över alla gränser, tänkte Coe, men tanken förblev en tanke.
Framme vid hotellet var båda så upphetsade av varandras närhet att de sprang uppför trapporna i stället för att ta hissen.
Väl uppe på rummet skedde allt som om de varit synkroniserade, som i ett tillstånd mellan dröm och extas. De fullkomligt slet av sig kläderna, och inom några sekunder låg de i varandras armar. Coe smekte hennes ljuvliga bröst, som var ännu underbarare och ännu mer formfulländade än vad hennes raffinerade klänning låtit ana, och kysste henne lidelsefullt över hela kroppen. Cecilia bet honom i axeln och drog honom i håret, allt medan hon flämtade att nu fick han inte vänta längre. Han måste ta henne meddetsamma!
Cecilia skrek av vällust när han trängde in, och hon drog honom ännu närmare till sig. Lidelsens låga hade flammat upp och var som en präriebrand. De kunde inte få nog av varandra. De lämnade överhuvudtaget inte sängen på tre dagar.
Den fjärde dagen hände något. Cecilia hade beställt upp en tidning, och medan Coe var ute i badrummet för att raka sig passade hon på att försvinna. Den uppslagna tidningen var allt som var kvar, när han kom tillbaka. Missmodig och en smula harmsen satte han sig på sängkanten och hoppades att hon snart skulle återvända.
För om sanningen ska fram, så hade de inte varit tillsammans precis oavbrutet dessa tre dagar. Cecilia brukade ursäkta sig varje dag vid sextiden på eftermiddagen och påstå att hon måste försvinna på en halvtimme för att träffa en mycket viktig person, som hon helt gåtfullt uttryckte det.
Coe undrade mycket över dessa egendomliga och regelbundna avbrott, men då Cecilia vädjat och bett att han inte skulle ställa några frågor, och eftersom hon alltid kommit tillbaka som hon lovat, lidelsefullare och härligare än någonsin, hade han låtit saken bero och respekterat hennes bön om att slippa förklaringar.
Coe trodde alltså att det var samma visa igen, även om tidpunkten var en annan. När en timme förflutit och sedan ytterligare en utan att Cecilia dykt upp, började han läsa Cecilias tidning i brist på annat.
Det första han fick syn på var en annons om en tillfällig vakttjänst vid ett av stadens museer. Eftersom han befann sig på semester, kunde han inte låta bli att leka med tanken på ett litet extraknäck. Enligt Special Forces hade han rätt att göra precis vad han ville, bara det inte korsade amerikanska intressen. Och det var det ju inte tal om i det här fallet. Kort tid och rejält betalt, avslöjade annonsen, som främst vände sig till personer med internationell, militant erfarenhet.
Det passade Coe som en handske. Hans apanage var klent tilltaget, och han skulle vara här i fyra veckor till. Chanserna att få platsen var naturligtvis mikroskopiska. Ändå skulle det vara en förträfflig "hämnd" på hans gåtfulla älskarinna, som tydligen hade svårt för att passa tider.
Allt eftersom timmarna gick, och ingen Cecilia uppenbarade sig, fick hans tankar sina rätta proportioner, och Coe började så smått ångra att han skickat iväg sin ansökan. Han ville ha Cecilia, ingenting annat! Men då natten kom, somnade han utan henne.
Nästa dag randades och alltjämt inga spår av Cecilia. Hennes lidelse hade varit absolut äkta, så förbaskat naiv var han inte!
Efter tre dagar kom hon in i rummet som om ingenting hänt. Dessutom fick Coe telefon från museet att han antagits för en intervju. Det blev nästa för mycket av det goda, men Cecilias mun och kropp fick alla frågor och protester att tystna. De älskade som besatta.
Fram på eftermiddagen, när de låg och rökte i sängen, berättade Coe om sin eventuella vakttjänst. Han hade hoppats att Cecilia åtminstone skulle bli lite förbannad, men hon blev nästan oroväckande glad över hans påhitt.
Coe kunde inte låta bli att slänga åt henne en gliring om hur praktiskt det skulle bli för henne med alla hennes "viktiga personer", och att han kanske kunde se fram emot att få disponera hennes sällskap på fritiden. Cecilia blev stött och mumlade något om att han lovat att inte fråga ut henne, varpå Coe viftade bort hennes trumpenhet med en gest som antydde att han inte hade någonting med saken att göra. Han var bara lycklig över att få ha henne hos sig här och nu.
Dagen därpå var Cecilia försvunnen igen, och Coe gick till museet.
Alltjämt frustrerad över Cecilias uppförande klev Michael Coe in på kontoret till Pierre Damian, direktören för det pampiga museet med dess lika pompösa omgivningar. Dessförinnan hade Coe obemärkt lyckats ta sig förbi ett tiotal rum, som han gissade skulle utgöra buffertar men inte alls gjorde det. Men det var ju söndag.
Pierre Damian satt bekvämt tillbakalutad i en jättefåtölj av svart läder och höll en cigarett mellan sina smala fingrar. Skrivbordet framför honom var likaså gigantiskt. Rummet hade karaktären av en större salong och hade en exklusiv inredning. Coe såg inga fönster, bara tjusiga väggpaneler i ask, täckta till bristningsgränsen av praktfull konst, mestadels oljemålningar. Den heltäckande mattan var vackert mönstrad i mörkrött och blått.
Coe banade sig väg genom en armé av statyer och andra konstpjäser, som stod lite varstans i salen.
– Monsieur Damian?
– Michael Coe! konstaterade han. First Lieutenant Michael Coe!
De skakade hand och Damian visade på en av de voluminösa fåtöljerna, som stod vända mot skrivbordet.
Pierre Damian var utmärglad som en get, och hans ålder kunde uppskattas till någonstans kring de sjuttio. Han var liten till växten, och kanske var det anledningen till att allting runt omkring honom verkade så stort. Det gråbleka håret låg bakåtkammat med en rak mittbena, och hans anletsdrag var insjunkna som på en sjuk människa. Dessutom hade han bara ett öra. Ett par finbågade glasögon vilade oroligt längst ut på näsryggen, och han såg en smula tokrolig ut där han satt, försvinnande liten, bakom sitt stora arbetsbord. Trots detta hade han en häpnadsväckande utstrålning.
– Säger er namnet Curt Raubal någonting? frågade han överrumplande, så att det lät som ett startskott.
Coe reagerade omedvetet negativt på den oväntade inledningen och sög på svaret.
– Nej, inte vad jag kan påminna mig, svarade han till sist, något förundrad över Damians intervjuteknik.
– Då glömmer vi det! Vi får snart hit en i alla avseenden unik och synnerligen värdefull tavelsamling, fortsatte han direkt och fimpade cigaretten i ett av de överfulla askfaten på bordet. Om jag säger det i siffror, 600 miljoner dollar, kanske ni förstår mig bättre.
Coe sa att han förstod, fastän han inte gjorde det. 600 miljoner dollar?
– Kollektionen, vi kan kalla den den Rosenbergska Tavelsamlingen, består av sexton oljemålningar och har lånats ut till museet under åtta dagar. För att övervaka visningen har vi anställt inte mindre än sexton vakter, det vill säga en vakt per konstverk. Ändå har vi anledning förmoda att våra ansträngningar inte kommer att vara tillräckliga. Det är här ni kommer in i bilden.
Coe såg förbryllad ut, men han sa ingenting.
– Jag tänker inte närmare instruera er om hur ni bör gå till väga. Inte heller tänker jag dryfta omständigheterna kring denna vernissage med er. Ni får bära er åt praktiskt taget hur ni vill, bara inte kontakta mig eller söka hjälp här på kontoret. Vi kommer inte att ses igen, förrän utställningen är överstånden. Jag vill alltså se ett självständigt agerande från er sida, inte ett förhållande där vi tänker och arbetar parallellt. Ni kommer snart att märka att objekten intresserar fler personer än man kanske anar från början.
– Det tror jag säkert, försäkrade Coe. Jösses, ni marscherar snabbt, monsieur Damian, om ni ursäktar att jag säger det. Vem som helst kan skriva en ansökan liknande den jag sänt er. Sedan promenera hit som presumtivt intervjuoffer. Vem intervjuar vem egentligen?
Coe tyckte inte att han behövde vara mer än formellt artig. Förresten hade Korea nött bort det mesta av den gängse hövlighet han kanske hade förr.
Hur det än var, tycktes det inte beröra Pierre Damian.
– Det fattas egentligen bara att ni berättar lite om tjuvlarmet också, och jag har tjänat 600 miljoner dollar, tillfogade Coe skämtsamt och såg in i de stålgrå ögonen, som lät honom förstå att det var ett opassande inlägg.
– Vi kommer till larmet nu, svarade Damian. Det är inte mer än ett år gammalt och arbetar med hjälp av fotoceller. Varje tavla har sin speciella cell, som direkt ger utslag om man så mycket som närmar sig målningen i fråga. Alltsammans kontrolleras via polisen, inte här från museet, som man kanske kunde tänka sig.
Han måste ha förlorat förståndet, tänkte Coe, men menade det inte fullt ut. Damians tyska accent förbryllade honom. I övrigt talade han korrekt engelska.
– Vart vill ni komma? frågade Coe rakt på sak. Ni får allting som ni säger att låta som en militär genomgång inför en förestående order.
Damian tog av sig glasögonen. Nu såg han i högsta grad respektingivande ut, och han spände den kalla, pondustyngda blicken i Coe, som instinktivt hajade till över förändringen.
– Vi har redan anställt er!
Coe drog på kommentaren. Det var en listig räv han hade framför sig, inte en imbecill kulturmonoman, som varit hans första intryck.
– Törs man fråga till vilket pris?
– Ni menar ersättningen? sporde han och såg rätt ut i luften.
Coe nickade lätt.
– Uppdraget sträcker sig över allra högst ett par veckor, beroende på hur lång tid efterarbetet tar. Lönen är avpassad därefter. Jag vill påstå att den är rejält tilltagen. Tvåtusen dollar, därtill alla omkostnader, uppehälle, ja ni vet.
Coe kände att hans polityr var på väg att spåra ur helt. Paketet var suveränt inslaget, det stank Special Forces lång väg! Vem var Pierre Damian? Förutom att han uppenbarligen var Coes reseledare under Parissemestern, hade Coe välvilligt satt sin sista dollar på att den kufiske lille mannen varit tysk officer under andra världskriget, och att han minst av allt var lämpad som museidirektör. Men vad hade Special Forces för intresse av att hjälpa en före detta tysk officer, om han nu var det? Varför skulle det gå till så här? Och varför i helvete hade han svarat på den förbaskade annonsen, som han var övertygad om enbart kommit till för hans skull. Det var Cecilias fel ...
Cecilia! Coe var nära att ramla ur fåtöljen, då sanningen slog honom. Hon hade placerat annonsen mitt framför hans ögon. Den sköna Cecilia, så ljuv, så änglalik, men så gåtfull. Pierre Damian var alltså "den viktiga personen"?
– Sitter ni obekvämt, Coe?
– Inte alls. Fina fåtöljer!
– Då ska jag mera i detalj redogöra för vissa saker beträffande kollektionen. Först måste jag dock delge er, att ni har er fulla rätt att avböja.
– Jasså. Får man göra som man vill då Special Forces anslår takten?
Damian låtsades inte höra, och Coe gjorde en omedelbar ansats att gå sin väg.
– Ni menar att det är fritt fram att lämna den här tillställningen?
– Sätt er ner ner eller försvinn härifrån!
Det var inte samme Pierre Damian som talade nu. Orden kom som piskrapp. Coe sjönk ner i fåtöljen igen, varför visste han inte. Kanske var det för Cecilias skull.
– Det märks att ni varit militär, hasplade han ur sig.
Damian såg uttråkad ut.
– Lät ni mig få ordet en stund, blev vi säkert kvitt era frågor och kommentarer.
– Vi kanske till och med kunde få lönen justerad?
– Hur mycket hade ni tänkt er?
Damian lät åter måttligt intresserad, men nu hade Coe chansen att få svar på hur pass angelägen man var om att ta hans tjänster i anspråk. Det var stort besvär man hade gjort sig.
– Tio tusen. Fem tusen direkt och fem tusen när arbetet är slutfört. Övriga kostnader är ju betalda.
Coe beredde sig på en våldsam reaktion, som uteblev. I stort sett hände ingenting annat än att Damian plockade fram checkblocket, och Coe var fem tusen dollar rikare. Vad ville karln egentligen att han skulle göra?
– Vi har öppnat ett dollarkonto i ert namn för att gardera eventuella utgifter. Banken måste ha er bekräftelse. Här är checkarna och de papper ni ska underteckna och skicka i retur.
Damian räckte över ett kuvert.
– Fem tusen till får ni då tavlorna återbördats.
– Ni är grundligt förberedd, monsieur Damian. Har Special Forces råd med det här?
– Museet står för era utsvävningar. Jag ska förklara närmare, om ni slutar avbryta mig.
Coe suckade, och Damian tog ett djupt andetag mest likt en gäspning.
– Jag har personligen mycket goda kontakter i ert hemland, andades han ut. Förbindelser jag bara undantagsvis utnyttjar. Och jag bad att för cirka en månad få låna, ska vi säga, det ruskigaste de hade och kunde undvara.
Coe skrattade till.
– Det skulle alltså vara jag?
– Som jag påpekade; det var inte mitt val. Det var mina vänners val.
Damian anlade en olycklig min, men han tycktes nöjd invärtes. Han fortsatte:
– Utan hänsyn till er utbildning är ni odisciplinerad. Men jag hyser den största respekt för mina amerikanska vänner, likafullt deras omdöme, och jag är just nu i behov av en person av ert slag. Och som amerikan intar ni allt emellanåt en privilegierad ställning. Att skicka er hit på semester var väl en chansning, men eftersom ert arbete här på museet ligger aningen utanför det verksamhetsområde USA:s försvarsmakt enligt författningen ska syssla med, kunde ni inte beordras hit. Det fanns ingen annan väg att gå än bakvägen. Av andra skäl såg jag det som fördelaktigast att det var ni som kontaktade oss och inte tvärtom. Det var bra att ni la märke till annonsen. Det var observant!
– Skicka blommorna till Cecilia.
– Ni har förstått det. Det var ju också observant.
– Förstklassigt, verkligen. Min komplimang! Är det en del av museiverksamheten?
Damian kommenterade genom att tända en cigarett. Han drog ett kraftigt halsbloss. Röken blåste han rätt i ansiktet på Coe.
– Ni är här, Coe, det är det som gills. Nu tillbaka till kollektionen. Den Rosenbergska Tavelsamlingen är ursprungligen ett krigsrov. Endast ett fåtal personer känner till att tavlorna alltjämt existerar. Bland dem de som såg till att gömma undan samlingen före den stora slottsbranden i Schwarzwald hösten 1944. Den officiella rapporten löd då, att konsvärden för miljoner och åter miljoner gick upp i rök. Ytterst få ansträngningar gjordes för att bringa klarhet i förhållandena kring branden, och den föll snabbt i glömska. Man la skulden på den franska motståndsrörelsen. Därmed var saken utagerad.
– Vilket intresse har USA av dessa tavlor?
– Inget alls, mig veterligen. Det står er givetvis fritt att representera ert land, om ni ser anledning att göra det. Men var snäll och avbryt mig inte! Var var jag nu?
– Ni satte eld på Slottet.
Coes bidrag till konversationen gjorde Damian mållös, men bara för ett ögonblick.
– Ni drar förhastade slutsatser. Jag ber er att inte göra det.
– Ni är väl underrättad.
Damian såg slug ut, där han satt bakom det enorma arbetsbordet. Han hade fått på sig glasögonen igen, och Coe hade svårt att fånga in hans blick, men denne man var lika ofarlig och snäll som en diamantskallerorm.
– Jag tänker inte diskutera min del i detta, upplyste Damian och viftade bort kommentaren. En engelsk gentleman, John Sunderland, fick strax efter krigsslutet låna, eller rättare sagt hyra, den Rosenbergska Tavelsamlingen av en framliden SS-officer, som också varit en av männen bakom tillvaratagandet av kollektionen.
– Där ni själv spelar huvudrollen!
– Ni drar förhastade slutsatser igen, Coe. Jag bad er speciellt att inte göra det.
– Det är redan gjort.
Damian ignorerade Coes insinuationer konsekvent och fortsatte, diplomat som han var, uthålligt sin berättelse.
– Sunderland har nu haft kollektionen hos sig i över 20 år, vilket motsvarar den tid som avtalades.
Coe sammanfattade att Damian var rik som ett troll, och att hans egna tio tusen dollar bara var en droppe i havet. Han undrade över hur mycket Sunderland fått punga ut med i "hyra", men framför allt varför Damian inte sålt kollektionen för 20 år sedan i stället för att sparka igång det här spektaklet, som bara kunde leda till att han själv åkte fast eller i varje fall blev av med tavlorna.
– Ni har startat ett projekt som är dömt att misslyckas, betygade Coe, då Damian hunnit till slutet av sin knapphändiga, motsägelsefulla skildring. Ni gillar uppenbarligen att bli av med pengar.
– Jag söker ingen ekonomisk vinning av det här.
– Nej, det framgår ju.
– Ni har fått den information ni ska ha. Det enda ni behöver känna till ytterligare är att målningarna anländer hit i kväll klockan 20.00 samt att utställningen startar i morgon, måndag. När tavlorna återbördats får ni resten av pengarna. Jag kontaktar er då.
– Och när anses tavlorna vara återbördade? Kollektionen ska, vad jag har förstått, inte tillbaka till Sunderland, vem han nu är, och själv förnekar ni kategoriskt äganderätten till den.
Damian svarade inte, och Coe ilsknade till.
– Ni har förstås en aning om vad som kommer att hända i och med att ni hänger upp målningarna, skyltar upp 600 miljoner dollar. Era eller Sunderlands djävla tavlor kommer inte att finnas kvar i den här kåken längre än högst den tid det tar för tyskarna och det franska gendarmeriet att montera ner dem. Ni har valt det absolut bästa sättet att bli av med era tillgångar på. Och ni kan vara förvissad om att inte bara Tyskland och Frankrike kommer att reagera! Samtliga nationer, som fick sin konst bortrövad av nazisterna, kommer också att vilja ha ett finger med i det här spelet. Plus en helsikes massa annat folk! Nog kommer ni att få återbörda tavlorna. Det är så här ni tänkt er det kanske?
– Sa jag inte redan i inledningsskedet att ni snart skulle upptäcka att objekten intresserar fler personer än man kanske anar från början?
Audiansen var slut.
Läs mer - Utdrag 5 & 6
|
Roulette Tips | Roulette Legender | Om Sten Nordland | Roulette Bok 1 | Roulette Bok 2