Hitlers Son och
Den Rosenbergska Tavelsamlingen

Berlin, den 29 april 1945.

Adolf Hitlers sista 24 timmar i livet har tagit sin början. Snart skulle han vara lika död som alla de miljoner och åter miljoner människor som på grund av hans existens redan var döda.

Den sista tillflykten - ändstationen - är den så kallade Führerbunkern, en hermetiskt tillsluten katakomb där varken dag eller natt kan bryta in. Hitler har en sista gång kravlat sig uppför de fyra trapporna som leder till dagsljuset; till ett Berlin lagt i ruiner.

Sjukligt blek står han vid bunkeringången och ser upp mot det pelarstödda stenskelett som utgör resterna av det nya rikskansliet, den en gång så ståtliga byggnad från vilken han fått mottaga folkmassornas stormande bifallsyttringar. Kvar finns bara de döda husfasaderna med sina spöklika fönsterhålor, som ramar in scenen inför den allra sista akten i hans katastrofala karriär.

Den 30 april tar Hitler och hans nyäktade maka Eva Braun sina liv. Hitler stoppar in en giftkapsel i munnen och sätter en Waltherpistol mot sin tinning. Eva följer hans exempel. Hitler kramar av skottet och biter med en sista viljeansträngning sönder giftampullen. Och i samma ögonblick krossar också Eva sin kapsel. Hon förmår inte skjuta sig själv.

Direkt därefter startar förberedelserna inför dignitärernas sorti från villervallan, där huvudrollsinnehavaren heter Martin Bormann - Hitlers demon bakom kulisserna!

På kvällen den 1 maj meddelar Hamburgradion att Adolf Hitler avlidit. Han uppges ha dött hjältedöden på sin chefspost i Berlin, och även om det är tidernas lögn, så har Hitlers kött och blod förintats för egen hand. Trodde omvärlden! Den inre kretsen kring Hitler var bättre informerad, nämligen de som kunnat följa hans romans med Geli Raubal, dottern till Hitlers halvsyster och hans älskarinna, innan Eva Braun kom in i bilden.

Hitlers förhållande med Geli Raubal var en passionerad historia, där Geli blev med barn, och Hitler blev förtvivlad. Inför den politiska karriär som stundade var det fullständigt otänkbart att vara far till ett barn utan att ha varit gift med barnets moder, som till råga på eländet var hans systerdotter. Hitler bad Geli att göra något åt saken!

Geli blev uppbragd bara av tanken, och Hitler kokade av vrede. Det hela slutade med att Hitler beordrade Geli att åtminstone sköta det hela diskret, och under grossessen undvek hon att lämna Berghof, villan i Obersalzberg i de bayerska alperna, där Hitler trivdes bäst.

1930, knappt ett år efter kraschen på Wall Street, födde Geli en son, medan Hitler stod i talarstolen och predikade om hur nationens räddning från total förintelse endast kunde sökas i de nationalsocialistiska idealen. Så konsekvent bad han Geli att adoptera bort barnet.

Då Geli motsatte sig Hitlers begäran, blev han utom sig av ilska och skrek och domderade precis som från talarstolen. Till slut orkade hon inte med hans utbrott längre utan gav efter. Då var Curt ett år gammal.

Geli reste själv till München för att överlämna sin son till de nya föräldrarna. Detta ögonblick skulle Hitler aldrig glömma. Hans största misstag, eller åtminstone hans sista kontakt med Geli. Här slutade deras kärlekssaga, och den fick liksom allting Hitler företog sig ett makabert slut. Geli tog sitt liv samma kväll. Hon sköt sig genom hjärtat med en pistol som Hitler givit henne. Och alla bevis följde henne i graven ...

Livet gick vidare mot ära och berömmelse, men tvärvände efter ett tiotal år och satte kurs mot nederlag och vanära. Den inre kretsen hade vidtagit förhandsåtgärder inför detta ögonblick.

Ungefär ett år före andra världskrigets definitiva slut hade Josef Goebbels, Hermann Göring, Heinrich Himmler och Martin Bormann lagt upp de ekonomiska grunderna för nazismens fortsatta existens och verksamhet i händelse av en tysk kapitulation, som de insåg var oundviklig. Det resulterade bland annat i att organisationen Odessa bildades. Odessa var en förkortning av Organisation der Ehemaligen SS-Angehörigen och skulle, som namnet anger, ha som sin främsta uppgift att svara för flyktinghjälp åt eftersökta nazister som tjänat SS.

Himmlers SS förfogade över enorma rikedomar, föredträdesvis guld, som smugglades ut och placerades i bankfack eller deponerades i dollar på hemliga nummerkonton i Schweiz, vilket fick till följd att SS tillgodohavanden i utländska banker kom att anta nära nog orimliga proportioner. Och allt för Odessas räkning - nazismens pånyttfödelse!

Med så mycket pengar i potten var allt upplagt för intriger. Hermann Göring var en konstälskare och njutningsmänniska av stora mått. Han hade gränslösa divalater för sig och föll titt som tätt i onåd. Lika ofta togs han till nåder igen och dammades av för det tyska folket, som älskade sin Hermann - han var ju deras riksmarskalk bland många utnämningar. Men framför allt var Göring ekonomiminister, och för att gardera sig själv och sin existens inför Hitler, lät han koda sifferkombinationerna till flera av Odessas schweiziska nummerkonton på baksidorna av sina dyrbaraste oljemålningar. Och som den utomordentligt sluge man Göring var, knöt han dessutom koderna till varje tavelbild på ett sådant sätt att sifferkombinationerna kodades i förening med porträttens beskaffenhet efter ett speciellt mönster, så att man inte bara genom siffrorna och bokstäverna på målningarnas baksidor skulle ha möjlighet att lösa respektive kod. Sedan förstörde Göring alla nummerbevis på de schweiziska tillgångarna, som kodats efter detta mönster, och tavlorna kom följaktligen att bli oumbärliga om någon, någon gång, önskade lyfta pengarna. Och Göring själv skulle bli lika oumbärlig som sina tavlor!

Så var det tänkt, men mycket kom emellan. Den som förvaltade merparten av riksmarskalkens konstförmögenhet var Tredje Rikets okrönte rövarkonung, Reichsminister Alfred Rosenberg, som varit chefsplundrare ute i Europa. Och eftersom Reichsministern varit så duktig, ansåg han det inte mer än rätt att han själv också fick del av stöldgodset, det vill säga om det gick snett någonstans. Vilket resulterade i att han förbehållslöst lade beslag på 16 av Görings kodade tavlor för egen räkning, men utan att ha en aning om att Göring burit sig åt som han gjort.

Den 2 november 1944 erfar Rosenberg, skummande av raseri, att de båda underlydande SS-männen Gerhard Lorenz och Heinrich Schultze stulit tavlorna och givit sig i väg mot Frankrike. Och vid det här laget har Hitler upptäckt Görings fiffel och beordrat Martin Bormann att ta över rodret och tillsammans med riksbankschefen Walter Funk finna ut hur riksmarskalken byggt upp koderna. Sedan hålla Göring utanför bilden tills Odessas konton gjorts intakta.

Det fattades så klart 16 tavlor, som tillsammans täckte två schweiziska nummerkonton på tillsammans 600 miljoner dollar. Och det var lika klart att riksmarskalken fick bära skulden, så han åkte ner i källaren igen, trots att han bedyrade sin oskuld. Alla skyllde på alla, men oljemålningarna, som med tiden kom att kallas "Den Rosenbergska Tavelsamlingen", var och förblev försvunna, och det skulle dröja närmare tjugo år, innan sanningen uppdagades och tavlorna åter dyker upp.

Och nu har det hunnit bli många som är på jakt efter den Rosenbergska Tavelsamlingen, däribland den gamle riksledaren Martin Bormann, som befinner sig i Sydamerika. Därtill en av Adolf Eichmanns handgångna bödlar, italienska maffian och inte minst "Finanskungen", Herte Reschko, i en fatal sammansvärjning.

Det är bråttom! I den schweiziska bankvärlden har ett lagförslag lagts fram; att nummerkonton, som vare sig visat debet- eller kreditnoteringar under tjugo år, skall tillfalla den Schweiziska Nationalbanken. Och lagförslaget beräknas träda i kraft vid årsskiftet 1965/66. Men ingen vet säkert ...

Nu kommer Michael Coe in på scenen!

Michael Coe - amerikan och rikligt dekorerad krigshjälte från Koreakriget, numera First Lieutenant i Special Forces och stationerad i New York - skickas till Paris på "semester", som ett inofficiellt tack för betydelsefulla insatser i Korea.

Han förstår inte varför - han förstår ingenting! Det var ju strålande förstås, men inte desto mindre svårfattligt. Kanske var han lite betydande trots allt ...

Bland kärlekssmattrande änder i Vincenneskogen träffar han av någon anledning, som ser ut som en slump, den gudomliga Cecilia, som han upp över öronen förälskar sig i. Men Cecilia ligger dåligt till. Hennes öde är redan utstakat av fienden.

Plötsligt ställs de 16 tavlorna ut på ett museum i Paris, som kontrolleras av Texasmiljardären och mecenaten John Sunderland, och där Sunderlands bäste vän, den före detta SS-mannen Gerhard Lorenz, lika plötsligt blivit museichef. Numera heter han Pierre Damian.

Som chef för museets vaktstyrka under vernissagen anställs under dubiösa omständigheter den alltjämt ovetande Michael Coe. Det blir ingen långvarig vernissage. Efter ett antal stöldförsök och mordkomplotter hamnar tavlorna på ett flygplan med destination Buenos Aires för vidare befordran till San Juan på Puerto Rico och slutligen till White Sands, några mil sydost om huvudstaden. Där befinner sig nämligen Martin Bormann, kidnappad av den italienska maffian.

Enär Bormann är den ende nu levande person som äger kunskapen att lösa koderna och så att säga sitter i säkert förvar i White Sands, Alfierifamiljens semesterparadis på Puerto Rico, där capon Don Arnesto Alfieri styr och ställer som han vill, och den samvetslöse finanskungen Herte Reschko är den som för ögonblicket har den Rosenbergska Tavelsamlingen i sin ägo - värde 600 miljoner dollar - är det inte svårt att göra sig en föreställning om hur de två giganterna tänkt sig samarbetet med Bormann. Det är heller inte svårt att förstå hur den före detta förslagne riksledaren upplever situationen.

Det blir inte som någon tänkt sig. Efter ett antal vådliga äventyr kommer Michael Coe till Puerto Rico, där han för Pierre Damians och John Sunderlands räkning skall "städa upp". Det är ingen söndagsskoleuppgift - speciellt om man inte vet vad det handlar om!

Ett ansenligt antal människor får sätta livet till under resans gång, inte minst Michael Coes egen kärlek, Cecilia, som regelrätt korsfästs, våldtas och förgiftas, vilket föranleder Coe att inleda en skoningslös jakt på sin älskades mördare parallellt med taveljakten. God hjälp på traven får han av den medkännande och ömhjärtade, Melaine Tanne, Herte Reschkos vackra älskarinna och sekreterare, som beslutar sig för att byta sida och tillsammans med Coe riskera livet som villebråd. De blir naturligtvis hopplöst förälskade i varandra, vilket knappast förbättrar situationen - nu har fienden två måltavlor att skjuta på!

För de fåtal överlevande blir upplösningen mycket oväntad, inte minst genom att Adolf Hitlers son, Curt Raubal, gör entré ...