Al Capone,
Johnny Torrio
och Virginia

Döden är Livets fiende nummer 1

Utan Livet existerade inte Döden

Livet är Dödens bäste vän

- en vän som vill leva!

År 1930 bedömdes Al Capone vara
allmänhetens fiende nummer 1.

Du uppnår mer med ett vänligt ord och en pistol,
än du uppnår med bara ett vänligt ord.

Har du aldrig haft en pistol riktad mot dig tidigare,
kommer du att häpna över hur effektivt det är.

Jag är republikan.
Alla mina män är republikaner.

Al Capone

PROLOG

New York 1894 - 17 januari 1899

Gabriele och Teresina var två av över 40 000 italienare som hade emigrerat till New York. Året var 1894. Gabriele var tjugonio år och skulle fylla trettio i december. Teresina var tjugosex år och skulle fylla tjugosju samma månad. Gabriele var barberare till yrket och kom från den lilla byn Castellammare di Stabia, drygt två mil söder om Neapel. Teresina var sömmerska och var född i Angri i provinsen Salerno i sydvästra Italien.

Vid den här tiden såg framtiden mörk ut för den italienska befolkningen – med ett fåtal undantag. Italien hade stora ekonomiska problem som snarare var gigantiska, helt bortsett från de sociala och politiska problemen, som var måttlösa. Det var som vanligt med andra ord – som i de flesta länder. Och utan de nödvändiga pengarna, som innehölls av de rika godsägarna och de mäktiga, illegala organisationerna, var hoppet om förändringar fåfängt. Det är sådant som skapar revolutioner!

Gabriele och Teresina var både unga och oförvägna till sinnelaget, och efter moget övervägande och i samförstånd hade de beslutat sig för att emigrera till Amerika. Och nu var de äntligen framme i framtidslandet – i staden New York – efter en lång och strapatsfylld färd. Teresina som redan skänkt Gabriele två söner, Vincenzo och Raffaele, var havande igen, och familjen på fyra personer var samtliga både trötta och rådvilla vid ankomsten till Den Nya Världen. De hamnade slutligen i slummens Brooklyn, på Navy Street 95, i en lägenhet med endast kallvatten och en gemensam toalett för alla hyresgäster.

Till skillnad från många andra immigranter hade Gabriele och Teresina sparat ihop till resan själva. De var helt skuldfria och hade till och med ett litet startkapital, som inte fick röras. Gabriele var dessutom en av de få som kunde både läsa och skriva, och även om det bara var på italienska, så var det en stor tillgång, då man sökte arbete.

Gabriele var en tilldragande, spännande man. Han var artig till sättet, även om han hellre observerade än talade vitt och brett, och kanske var det anledningen till att han drog till sig nyfikenhet. Inombords hade han en reserverad portion av både optimism och tro på sig själv, och den unge, nyanlände italienaren fick nästan omgående ett jobb i en speceriaffär, allt medan Teresina sydde mindre beställningar och födde barn.

I januari 1895 kom Salvatore till världen, och Gabriele och Teresina kunde glädjas åt tre söner. Och bara ett par år senare öppnade Gabriele sin egen frisersalong på Park Avenue 69 i Brooklyn, där de efter ytterligare något år även kunde ta lägenheten ovanför frisersalongen i anspråk, och framtiden började alltmer gestalta sig som Gabriele och Teresina föreställt sig den i sina drömmar. Den unga familjen fick arbeta hårt och tvingades stundtals leva under svåra förhållanden, men tillsammans utgjorde de en löftesrik och harmonisk familj och representerade i alla avseenden den perfekta, laglydiga nyamerikanska familjen.

Den 17 januari 1899 födde Teresina sin fjärde son, Alphonse. Ett datum som vilket annat datum som helst, men som i förlängningen kom att innebära startskottet på en karriär som ingen ens vågat drömma om. Ungefär tjugo år senare startade ett gangstervälde som helt saknade proportioner.

Gabriele och Teresina Capone hade skänkt Amerika, Al Capone!

Ödets obarmhärtiga hjul hade satts i rullning ...

Första avsnittet

Emigrationen från Europa till Amerika hade startat i liten skala strax före 1800-talets mitt, men tog ordentlig fart i slutet av seklet. Och det var inte bara européer från Italien som sökte sig västerut. Det var jämförelsevis lika många skandinaver, tyskar och irländare, som italienare och andra europeiska nationaliteter, som lämnade sina hemländer för att starta ett nytt liv i företrädesvis de snabbt växande städerna New York och Chicago, medan ett mindre men inte obetydligt antal immigranter, framför allt utvandrare från Skandinavien, valde landsbygden i Minnesota före stortstäderna.

Alla hade naturligtvis sina egna skäl att flytta, men för det mesta handlade det om ekonomiska och sociala problem – eller politiska eller religiösa.

Chicago var en stad på uppåtgående. Den var en av Amerikas snabbast växande städer. År 1870 hade den avancerat från en 92:a plats till en 5:e plats, vilket i sin tur krävde en omfattande infrastruktur, som saknades. Chicago var väl ingen direkt kåkstad i ordets egentliga mening, även om den mindre lottade befolkningen bodde i gamla fallfärdiga trähus, som saknade det mesta. Stadskärnan bestod av uråldriga tegelbyggnader som vittrat sönder, och avloppssystemet och regnvattnet sipprade ut i dricksvattnet, vilket fick sanitära konsekvenser. Så gott som allt var i undermåligt skick, och Chicago var i skriande behov av restaurering och nybyggnad.

På samma gång, som alltsammans var på väg att kollapsa, fanns det en inneboende, enorm potential, en energitillgång i form av levande kraft hos en okuvlig befolkning, som var lika svår att stoppa som ett framrusande tåg.

Det handlade om att omprioritera tillgångarna. Men innan det var gjort, kvarstod det ofrånkomliga; att Chicago måste byggas upp från grunden – det var fråga om en totalrenovering!

År 1871 kom vändpunkten, då löste det sig av sig självt. En av de värsta katastrofer som drabbat det unga Amerika – och staden Chicago någonsin – skulle i stället för dekadans och orkeslöst missmod få en rakt motsatt effekt.

På söndagskvällen klockan nio, den 8 oktober 1871, startade en till synes harmlös brand i den irländska familjen Patrick och Chaterine O´Learys lada på De Koven Street. Enligt sägnen var det en av O´Learys kor, som sparkat ikull en fotogenlampa i halmen. Hur det än förhöll sig – om det var "kossan" som bar skulden till branden eller inte – hade det nog stannat vid en vanlig eldsvåda, om brandkåren agerat efter regelboken. Men den här gången blev det annorlunda. Utryckning försenades på grund av att brandsoldaterna var slutkörda efter en större eldsvåda i samma område natten innan, och när släckningsmanskapet väl var på plats var branden utom kontroll.

Förutsättningarna för en storbrand i Chicago var utmärkta. Sommaren hade varit extremt torr – man hade inte fått mer än sex millimeter regn – och allt sammantaget skulle inom ett och ett halvt dygn resultera i att mer än en tredjedel av Chicago blev lågornas rov.

Allt medan O´Learys lada brann ner, tog den våldsamma elden fatt i West Side och en tilltagande västvind öste in ett hav av lågor mot de centrala delarna av staden, som lika plötsligt förvandlades till en tändstickstavla, som brann upp. Det som slutligen mättade lågornas hunger var ett ihållande regn, som drog in från sydväst. Men då hade branden redan nått fram till sjön Michigan, och den totala katastrofen var ett ofattbart faktum att summera; 18 000 byggnader hade förintats, 3 000 människor hade förlorat livet och en tredjedel av Chicagos befolkning – 100 000 människor – var utan bostad. Elden hade börjat i ena ändan av staden och slutat i den andra. Chicago var ödelagt – men bara för stunden!

Det finns alltid en gräns, när fruktan släpper sitt grepp om människan, när kroppen inte längre orkar att vara rädd, när motståndskraften mot fara runnit ut ur medvetandet. Och exakt i det ögonblicket frigörs hos människan en ohejdad inre kraft, ett slags inkapslad kampvilja, att resa sig och slå tillbaka.

Det fanns gott om anledningar att flytta någon annanstans, men Chicagoborna stannade kvar. Chicago bestod alltjämt av 300 000 människor med nybyggaranda, och en sådan kampanda utgör just den sorts inneboende kraft, som är opåverkbar och oövervinnelig. Helt bortsett från stundens tragedier och den smärta gemene man aldrig skulle övervinna – personliga lidanden och förluster var ogripbara hjärthugg – steg ur askan den gyllene Fågeln Fenix ...

x

Karl och Rut Crona och Einar och Augusta Emanuelsson hade en lång resa bakom sig, då de anlände till New York på hösten år 1872. De kom alla fyra från Dalarna i Sverige från den lilla byn Mora. De var unga och förälskade och gifta sedan ett par år tillbaka. Ingen av dem hade fyllt trettio än, och ingen av dem hade några barn, fast Rut var havande i tredje eller fjärde månaden.

Trots att den avverkade resan tagit hårt på krafterna, stannade de fyra nyanlända svenskarna inte mer än två nätter i New York, innan de fortsatte färden mot Chicago, som var slutmålet. Någonstans i det 22:a distriktet var det meningen att det nya livet skulle ta sin början.

Chicagos 22:a distrikt hade blivit något av en ankomstcentral för invandrare från norra Europa, huvudsakligen från Skandinavien. Här i det 22:a distriktet hade man iordningställt en provisorisk uppsamlingsplats för immigranter med speciella färdigheter, som lockats hit för att hjälpa till med återuppbyggnaden av staden. Det var främst folk inom byggnadsbranschen man sökte, och det hade varit ett av de tyngre vägande skälen för familjerna Crona och Emanuelsson att emigrera till Amerika. Både Karl och Einar var skickliga timmermän, och med tanke på situationen som rådde i Chicago torde de två snickarna vara hett eftertraktade. Det hade bara förflutit ett år efter branden och människorna här befann sig alltjämt i en sorts kaos med minnen från det förgångna, ändå fast beslutna att sudda ut bedrövelsen och tro på framtiden. Det fanns en pånyttfödd, positiv anda, som överbryggade helvetet de befunnit sig i, men ännu inte tagit sig ur. Man delade lika på stormar och soliga dagar, nödår och rika skördar. Tillfälliga bostäder hade uppförts, och inga tecken tydde på att immigrationen kommit av sig, trots den förödande branden.

Det skulle snart visa sig att ett positivt tänkande lönade sig!

Karl och Einar fick jobb direkt som timmermän inom den statliga sektorn för återuppbyggnad, och därmed löstes även bostadsfrågan i en handvändning. På den så kallade immigrationsmottagningscentralen hade de fyra svenskarna äntligen fått träffa sin ”Iris”, kvinnan bakom alla de brev som sänts mellan Sverige och Chicago. Och Iris hade fångat deras vänskap med en gång, precis som i breven. De hade flitigt brevväxlat och alla tycktes uppleva detsamma; att de redan kände varandra och hade en odelad tilltro till varandra.

Iris var född i Sverige, men strax innan det var dags att börja skolan hade hon och hennes föräldrar och en yngre syster emigrerat till Chicago. Det var för över tjugo år sedan. Nu, bara ett år tillbaka, mötte föräldrarna och systern döden i den obarmhärtiga branden, som hon själv mirakulöst överlevde.

Iris hade just fyllt trettio år, och det fanns spår som vittnade om att hon varit med om en del – man kunde se att hon fått göra rätt för sig. Men hon var alltjämt en attraktiv kvinna, som tycktes jordnära, trots att livet gjort henne så illa. Hon var skandinaviskt blond och välväxt, med stor byst och kraftiga höfter, men det man framför allt la märke till var den varma och ständigt tillmötesgående attityd hon utstrålade. Hon var en människa som tycktes tänka mer på andra än på sig själv, och hon hade en häpnadsväckande förmåga att alltid upptäcka folks goda sidor.

Iris hade varit med från början och besatt den inre styrka, som betecknade hela Chicagos befolkning, och självutnämnt varje invånare till ambassadör för sin stad, som växt från ingenting till 300 000 invånare och fortsatte att växa. Och Iris tyckte att hon hade del i att det blivit på det här sättet.

Sedan fem år tillbaka var hon gift med Joseph Benedict, som var italienare och kom från Sicilien. Äktenskapet var ännu så länge barnlöst – det vill säga de hade inga gemensamma barn. Joseph hade en tioårig son, Fausto, som följt med sin far till Amerika efter det att modern dött, så den nya familjen bestod av tre personer, och det var ett lyckligt äktenskap.

För tillfället slösade Iris större delen av sin energi på att hjälpa immigranter från Skandinavien att komma tillrätta i sitt nya hemland. Och så hade det varit de senaste fem åren. Ska sanningen fram så var Iris den tyngst bidragande orsaken till att de fyra svenskarna nu befann sig i det 22:a distriktet.

På våren 1873 födde Rut en son som döptes till Robert, och året därpå födde Augusta en dotter som döptes till Elisabeth. De båda familjerna befann sig alltjämt i det 22:a distriktet, där de tilldelats två funktionsdugliga men omoderna lägenheter intill varandra. Det var inget lyxliv det handlade om, men det hade ingen heller av dem räknat med. De var grannar igen, fast i en annan världsdel, och i samhörighet med övriga skandinaver, som också slagit sig ner i Chicagos 22:a distrikt, som senare kom att kallas ”Little Sicily” – alternativt ”Little Hell”!

Inte alltför långt, men ett bra stycke söder om Chicagos 22:a distrikt låg det 19:e distriktet, som döpts till ”Little Italy”. Ett Little Italy fanns redan i New York, och de små distrikten med den italienska anspelningen skulle snart vinna en speciell form av ryktbarhet även i andra amerikanska städer.

Chicagos ”Little Italy” sorterade under Chicagos Near West Side och bestod av tolv kvarter med bostäder som sträckte sig utefter Taylor Street och i huvudsak beboddes av invandrare från Europa – italienare, irländare, tyskar och skandinaver.

Namnet Little Italy innebar inte att majoriteten av invånarna i Little Italy nödvändigtvis härstammade från Italien, snarare att det var här de italienska immigranterna förlagt medelpunkten för den italienska kulturen – framför allt vad gällde den italienska kokkonsten. Här fanns det mesta av vad det italienska köket hade att erbjuda i form av krogar och restauranger, och även ett rikligt sortiment av allehanda italienska butiker och inrättningar.

Iris, Joseph och Fausto bodde i Little Italy, ett par kvarter från Taylor Street. Det 19:e distriktet var ännu så länge ett något så när lugnt område. Man var fullt sysselsatt med att bygga ett nytt Chicago, och det fanns vare sig ork eller tid att ägna åt någon annan verksamhet. Iris arbetade på Immigrationsverket med sina skandinaviska invandrare i det 22:a distriktet, Joseph hjälpte de italienska immigranterna, och Fausto gick i skolan ...

Fem år efter branden hade Chicago rest sig ur askan, och ytterligare fem år framåt i tiden hade Chicagos befolkning ökat till mer än en halv miljon invånare, av vilka 4 000 var immigranter från Italien. Det var mycket som hade förändrats, befolkningsstrukturen inom de sjuttiosju olika distrikten hade organiserat sig och av egen kraft kristalliserats ut i mindre kolonier, och gemene man hade fått det bättre över lag. Man hade fått lön för mödan! Den alltjämt lavinartade strömmen av invandrare var sysselsatta främst inom byggnadsindustrin och vid järnvägen, eller i någon av de stora fabrikerna.

Little Italy bestod fortfarande av sina tolv kvarter utefter Taylor Street, och de flesta som bodde där levde sina liv efter almanackan – de födde barn, de dog och födde barn. Men jämsides med allt detta låg det någon sorts outtalad, tillbakahållen spänning i luften. Som om man gick och väntade på någonting som man inte visste någonting om, men som man ändå visste skulle komma förr eller senare. Man bar på en olustkänsla att någonting man inte kunde kontrollera var satt i rörelse, någonting som skulle få en oerhörd inverkan på livet. Det kändes som att vara omgiven av en atmosfär av ondska ...

Fast ännu så länge visste invånarna i Little Italy väldigt lite om oinskränkt makt, hänsynslöst våld och ständig rädsla. Rädsla för katastrofer förstås, för eldens makt och dess obarmhärtiga framfart man just överlevt. Men någon rädsla för de invandrare man dagligen arbetade med, och kämpade tillsammans med, hade man naturligtvis inte – det var otänkbart! Alla var här för att bygga en gemensam framtid.

Det skulle inte dröja länge, förrän det var dags att tänka om ...

x

Femton år senare – 1896 – började "Little Sicily" ta form. ”Little Sicily” sorterade under Chicagos Near North Side och representerade det 22:a distriktet, dit familjerna Karl och Rut Crona och Einar och Augusta Emanuelsson anlänt 1872 och bott alltsedan ankomsten till Chicago. Då hade det 22:a distriktet varit centrum för immigranter från Skandinavien, men den explosionsartade invandringen överallt ifrån hade fått många av distriktets ursprungliga invånare att fly, och distriktet att snabbt ändra karaktär. Nu kallades det 22:a distriktet allmänt för "Little Sicily". De tidigare fridfulla och skötsamma, på samma gång entusiastiska immigranterna hade helt överrumplats och distriktet överbefolkats av invandrare med den mest mångfasetterade, mångkulturella, mångfärgade och mångspråkiga bakgrund. Och plötsligt stod en oreda närmast att likna vid kaos för dörren. Vilket i sin tur skapade en ypperlig grogrund för den totala villervalla, som slutligen skulle öppna portarna för den italienska "nyordning", som helt kom att dominera det 22:a distriktet, vilket inom en inte alltför avlägsen morgondag skulle komma att kallas "Little Hell".

Fast det visste förstås ingen någonting om vid den här tidpunkten. Ännu så länge benämndes det 22:a distriktet bara Little Sicily, men familjerna Crona och Emanuelsson ogillade alltmer sitt bostadsområde, som de dessvärre inte lyckades ta sig ut ur. Både Karl och Einar arbetade fortfarande som snickare, även om arbetspassen inte var lika långa och krävande som under återuppbyggnaden, då man i stort sett bara arbetade och sov. Nu kunde man unna sig en viss fritid, som mestadels fördrevs på någon ölkrog tillsammans med timmermän från Sverige, som följt i deras fotspår och emigrerat till Chicago. En större del av stadens snickare bestod faktiskt alltjämt av svenska timmermän, en sorts återstod från tiden strax efter branden, då de stora skarorna av svenska timmermän likt eldslågorna vällt in i Chicago. Och det låg stor sanningshalt i påståendet att ”det var svenskarna som byggde Chicago”.

Allt medan Karl och Einar var upptagna med snickeriarbeten utanför hemmets väggar, var deras fruar Rut och Augusta ständigt sysselsatta innanför desamma med de vanliga hushållsgöromålen, men också med hemslöjdsarbeten. De hade fått mer tid över för sina bisysslor, då de enda barnen, Robert respektive Elisabeth, inte längre bodde hemma.

Robert Crona, som bytt ut sitt efternamn till ”Crown” för att bättre smälta in i det amerikanska samhället, hade hunnit bli tjugotre år och Elisabeth tjugotvå. Robert hade gått i sin fars skola och blivit snickare hos en privat byggfirma, Grover Construction, och Elisabeth jobbade i köket på en italiensk restaurang. För två år sedan hade de två ungdomarna gift sig med varandra efter att ha tillbringat hela barndomen tillika tonåren tillsammans. De hade följts åt överallt, och slutligen hade de även följts åt till altaret.

De var båda vackra och fyllda av aptit på livet. Robert var smärt och betydligt över medellängd. Utseendet var pojkaktigt, med en blond kalufs, ett bländande leende och ett par hasselnötsbruna ögon. Han var charmig och utåtriktad och hade lätt för att dra människor till sig.

Elisabeth hade utvecklats till en skandinavisk skönhet, med blåklintsblå ögon och samma bländvita tänder som sin make och ett gyllengult hårsvall, som virvlade ner över axlarna och fick betraktarens blick att fortsätta färden över den välformade sensuella kroppen. I motsats till Robert var Elisabeth mer jordnära än utåtriktad, men hon var återhållsamt charmig och utstrålade både värme och tillmötesgående i lagom stora portioner.

Elisabeth var havande och nedkomsten var beräknad till någon gång i mitten augusti. Det skulle bli ett Lejon, om nedräkningen stämde, och såväl Robert som Elisabeth såg fram emot detta datum. För ett år sedan hade de fått en lägenhet i samma kvarter som sina föräldrar, och Robert hade lagt ner mycket arbete på att förbättra standarden inför barnets födsel. Men de var båda utleda på Little Sicily och den oordning som regerade och tycktes ha etablerat sig för att rotfästas.

Den 17 augusti 1896 föddes deras lilla ängel, Virginia Crown. Ett datum som vilket annat datum som helst, men som i förlängningen kom att innebära början på en levnadsbana, som ingen ens vågat fantisera om. Ungefär tjugo år senare skulle drömmen om en övermänsklig verklighet få sin praktiska betydelse satt på prov i ett lika ödesdigert som vansinnigt experiment, som helt saknade normer!

Andra avsnittet

Giovanni Torrio skulle komma att ge ordet ”gangster” en ny innebörd. Han skulle bli en framgångsrik ”gentlemannagangster” – men det var lång väg dit!

Innan det var dags att bli gentlemannagangster måste man känna till hur gangstervärlden graderade och värderade sina medlemmar. Det var inte som inom det militära, från korpral till general. Det var heller inte som i det dagliga livet, från manschettskojare till oförvitligt statsöverhuvud. Fast det handlade om samma sak; att durkdrivet tillskansa sig en behaglig tillvaro utan att omvärlden uppfattade alla nödvändiga brott och ohederligheter – som måste till för att nå målet – annat än som pojkstreck. Och Giovanni Torrio skulle komma att använda sig av alla ”pojkstreck” som fanns att tillgå, innan han var fullt utbildad gentlemannagangster. Hans devis var, att allt han gjorde måste tjäna ett syfte – hans eget syfte!

Giovanni Torrio föddes i februari 1882 i den lilla byn Irsina inte långt från staden Matera i Italien. Två år senare dog hans far och modern emigrerade med sin son till Amerika, där de förpassades till slummen på Manhattans Lower East Side, som var New Yorks ”Little Italy”.

Möjligheterna för Giovanni, eller John, som han döptes om till, att bli någonting annat än gangster var obefintliga, så det var lika bra att starta på en gång. Redan som ung tonåring fick han hjälpa till i sin styvfars speceriaffär, som var täckmantel för hembränning. Samtidigt blev han medlem i ungdomsgänget, The James Street Gang, som han sedermera tog över ledarskapet för. Det dröjde inte länge förrän han fick smeknamnet ”Terrible Johnny” – Johnny den förskräcklige – på grund av sin grymhet. Samtidigt var han effektiv ut i fingerspetsarna, och pengarna han tjänade investerade han till att börja med i en biljardhall, vilken gjordes om till en illegal spelhåla, som även omfattade ockerverksamhet samt andra ljusskygga aktiviteter.

Johnny Torrios framfart gick inte obemärkt förbi. Hans uppenbara affärstalanger hade snappats upp av Paul Kelly, ledaren för det fruktade gangstergänget, The Five Points Gang, och några år senare införlivades Johnny Torrios The James Street Gang i The Five Points Juniors, som var en sorts förskola inför medlemskap i The Five Points Gang.

Johnny Torrio var en stor beundrare av Paul Kelly, som lärde honom ”vett och etikett”. Det handlade om att maskera gangstern inom sig – att inte synas, att förbli dold inför allmänheten! Att trivas med sitt eget sällskap, att undvika strålkastarljuset och nöja sig med sina egna applåder. Att klä sig korrekt, vårda sitt språk och att alltid ha en legal verksamhet som täckmantel. Det vill säga att bygga upp en fasad med två ingångar – en öppen entré och en bakdörr, som var stängd. Ordenligt stängd! Och med de goda råden från Paul Kelly, vilka skulle följa Johnny Torrio genom hela livet, och i stället för ”Terrible Johnny” ge honom smeknamnet ”The Fox” på grund av rävlistighet och diplomatiskt agerande, var hans examen som gentlemannagangster med betyget ”godkänd” avslutad.

x

Francesco Ioele skulle också bli en framgångsrik gangster. Men till skillnad från Johnny Torrio var han obildad och bufflig till sättet, och sådan förblev han under hela livet, med ytterst få undantag.

Familjen Ioele kom från Kalabrien i Italien och emigrerade till New York 1901, där de bosatte sig i Brooklyn. Francesco var då åtta år. Ett par år senare bytte han namn till Frankie Yale, och efter ytterligare ett par år sögs han upp av livet på gatan. Han var förhållandevis liten och knubbig till växten, men det låg honom inte i fatet. Erfarenhet av gatuvåld fick man i rikt mått då man bodde i Brooklyn, och Frankie Yale blev snart livsfarlig att möta, då det handlade om att ”göra upp”. Han var lika gränslöst brutal mot sina fiender, som han var gränslöst generös mot sina vänner, och han tyckte om när man kallade honom ”The Prince of Pals”.

Frankie Yale var och förblev ett råskinn – en oborstad, hänsynslös gangster – att vara trevlig var inte hans starka sida, men han hade speciella förtjänster och besatt färdigheter, som Johnny Torrio fick upp ögonen för. Och eftersom Johnny Torrio var noga med att varje handling han utförde måste tjäna ett syfte – hans eget – slussade han in Frankie Yale i The Five Points Gang för att skolas inför kommande, lämpliga uppdrag.

Det skulle visa sig att Frankie Yale höll måttet – med råge!

x

Johnny Torrio arbetade målmedvetet och det dröjde inte länge förrän han startade upp en verksamhet i Brooklyns hamnområde med en perfekt fasad som täckmantel för de egentliga aktiviteterna, som bestod av alla former av illegalt spel, inbegripet bookmaking. Därtill utpressning, ocker- och beskyddarverksamhet, kidnappning, prostitution, knarklangning och mord, av vilka de fyra sistnämnda aktiviteterna dirigerades av Torrios nye affärskollega, den vilde ynglingen, Frankie Yale, som förlagt huvudkvarteret till sin krog Harvard Inn på Coney Island.

Johnny Torrio och Frankie Yale var emellertid inte ensamma om att sikta mot stjärnorna på New Yorks gangsterhimmel. Familjen Morello, vars huvudstyrka bestod av de tre bröderna Antonio, Nicolo och Giuseppe samt de två halvbröderna Vincent och Ciro Terranova, var en av konkurrenterna, tillsammans med Ignazio Lupo Saietta, av vilka den senares våldsaktiviteter slog alla gruvliga rekord.

Ignazio Lupo var född den 19 mars 1877 i Corleone på Sicilien, men hade flytt till New York redan som tolvåring efter att ha dödat en man. Slutligen hamnade han i Little Italy på Manhattans Lower East Side, där han byggde upp ”Mördarstallet”, en ren avrättningscentral, där han förbehållslöst, helt ogenerat tog livet av dem som hotade hans fortsatta marsch mot makten. Inne på kontoret hade han låtit installera stora köttkrokar, på vilka hans offer spetsades levande och fick hänga och sprattla med en tygtrasa nedstoppad i halsen. Nere i sin specialbyggda källare eldade han upp olydigt folk, som undsluppit köttkrokarna.

Ett par år innan sekelskiftet utropade han sig själv till ”Boss of Bosses”, och det var ingen som protesterade. Samtidigt dog den äldre av bröderna Morello och Giuseppe Morello tog över som Boss för Morellofamiljen i samarbete med Ignazio Lupo, som också hunnit gifta sig med en av systrarna Morello och därmed stärkte banden till Morellomaffian, som nu hade två bossar. Lupo ”The Wolf”, som han kom att kallas, blev därmed den förste ”ensamvargen” att bygga upp en maffiaorganisation i Amerika, samvetslöst stöttad av Morellofamiljen, med vilken han under 1900-talets första decenium kom att skörda alltmer makt.

Dock, ingenting varar för evigt – det finns alltid ett slut på allting. Ibland är det en efterlängtad befrielse från något outhärdligt. Ibland är det slut på det goda. Ignazio Lupo och Giuseppe Morello ägnade sig, vid sidan av all övrig gangsterverksamhet, även åt sedelförfalskning, vilket vid sekelskiftet kostade Giuseppe Morello tre år i fängelse. Vis av erfarenheten, såväl vad fängelsevistelsen anbelangade, som vetskapen om de avanser som ligger i potten vid sedelförfalskning, fortsatte man att bedriva verksamheten, men efter ett nytt mönster. Den här gången trycktes pengarna upp på Sicilien och smugglades in i USA och Kanada. Det handlade om femdollarssedlar, och allteftersom de falska sedlarna rann in i Amerika och Kanada, rann de riktiga pengarna in i Morellofamiljens och Ignazio Lupos fickor.

Men allting har sitt slut, och även den här gången slutade det i rättssalen. 1910 dömdes Giuseppe Morello till trettio års fängelse och Ignazio Lupo till tjugofem år bakom galler. Och nu var det fritt fram för Johnny Torrio och Frankie Yale att göra entré på allvar!

x

Johnny Torrios verksamheter påverkades inte nämnvärt av Morellos och Lupos framfart. Johnny Torrio hade en väl utvecklad instinkt för när något kunde gå galet, vilket visade sig vara en stor tillgång, när man siktade på maktens boningar. Och det gjorde Johnny Torrio, som skickligt kringgick all eventuell konfrontation med Lupo och Morellofamiljen. Frankie Yale stod alltjämt under Torrios inflytande och var ännu så länge ett nummer för kort för att göra någonting överilat i sådana här sammanhang.

Ungefär samtidigt som Giuseppe Morello och Ignazio Lupo hamnade i fängelse blev Johnny Torrio kontaktad av sin äldre kusinsläkting, Victoria Moresco, som var gift med Chicagobossen, ”Big Jim” Colosimo. Big Jim var i behov av goda råd och framför allt hjälp. The Black Hand Gang hade hotat honom under en längre tid, men nu var det allvar ...

The Black Hand Gang, som huvudsakligen bestod av invandrare från Italien, hade startat upp sin verksamhet i New York, där bland andra Ignazio Lupo varit en av huvudfigurerna. Ursprungligen kallades maffiagrupperingen bara ”The Black Hand” och ägnade sig främst åt att pressa pengar av förmögna familjer. Tillfredsställdes inte önskemålen hotades offren brevledes, och breven undertecknades med en svart hand.

The Black Hand Gangs arbetsmetoder rönte oanad framgång, och organisationen växte snabbt i omfång, och det dröjde inte alltför länge, förrän man fick fotfäste i Chicago. Och vid det här laget hade aktiviteterna utökats till att omfatta prostitution, ocker, hembränning, knarklangning, rån, kidnappning och mord.

Chicago var det perfekta offret att bli brottets stad. Det var en bullrig, stökig, slagsmålsbenägen stad, fylld av spelhålor, lönnkrogar och stridiga viljor. En stad där prostitutionen och spriten flödade – öppen för var och en som hade råd att betala för några ögonblick av glädje.

Och för glädjen och fröjderna stod James ”Big Jim” Colosimo, som tillsammans med sin betydligt äldre fru, Victoria Moresco, skapat ett horimperium i Chicago, där de drog in ungefär 50 000 dollar i månaden på sina bordeller.

Big Jim, född Giacomo Colosimo 1877 i Cosenza i Kalabrien, emigrerade till Chicago 1895, där han började sin bana som kopplare och allmän smågangster. Under en kortare tid var han även medlem i The Black Hand Gang, men slog sig loss och blev sin egen kärleksdistributör. Det dröjde inte länge förrän han blev en nära vän till storpolitikerna, Michael ”Hinky Dink” Kenna och ”Bathouse” John Coughlin, som hade kläm på hur man utnyttjade makten och tog hand om ordningen på rätt sätt. De två herrarna skötte det mesta i Chicagos downtown Loop och Near South Side, det så kallade Leveeområdet, som inbegrep horregionen – ”the red light district”. Vid entrén till varje bordell tändes nattetid en röd lanterna för att välkomna de levnadsglada gästerna ...

Hinky Dink och Bathhouse fixade allt till rätt pris, och eftersom Big Jim var den han var – grossist i kärlek – var hans lycka gjord och hans väg mot stjärnorna rakt utstakad. År 1902 gifte han sig med Johnny Torrios kusinsläkting, Victoria Moresco, en parant, framgångsrik kvinna, som redan var etablerad i Chicago och visste hur en slipsten skulle dras. Hand i hand la Jim och Victoria den ena bordellen efter den andra under sig och kunde snart summera över tvåhundra glädjehus, som även tjänade som spelhålor och centrum för utpressning och andra kriminella aktiviteter. Samtidigt med allt detta bedrev de vit slavhandel med unga flickor, som lurades till Chicago med löfte om välavlönade arbeten, men i stället blev nerdrogade, våldtagna och placerade på något av horhusen, eller såldes till någon konkurrent. Priset låg runt 400 dollar.

Big Jim älskade det glamourösa livet och allt som förknippades med det. Han älskade att hålla hov och att vara generös till övermåtta. Men att betala beskyddarpengar till The Black Hand hade han inte för avsikt att göra. För helvete, han hade ju själv varit medlem i The Black Hand Gang en gång i tiden, och dragit sitt strå till stacken! Nej, att bli utsatt för sina egna gangsterfasoner blev för mycket för Big Jim, som samtidigt var medveten om vad som kunde hända om han inte var lydig. Å andra sidan var han Boss i Chicago, fast det brukade ju inte ha någon större inverkan på utgången i sådana här fall. Och att avsluta sitt underbara liv med ett kulhål i skallen var det sista Big Jim ville uppleva. Av den anledningen hade han sänt bud efter Johnny Torrio – ”The Fox”!

x

Johnny Torrio var inte den som drog sig för att ta till stora släggan. Att han numera föredrog diplomatiska lösningar, innebar inte att han var diplomatiskt lagd. Den som inte kände Johnny Torrio kunde säkert få intrycket av att han var snäll och godmodig, vilket han också gärna levde upp till, men Johnny Torrio visste också när det var dags att vara skoningslös. Han besatt en oanad förmåga att axla den sinnestämning som situationen krävde, samt gjorde vad som krävdes för att vara ordenligt effektiv. Man kan säga att allt Johnny Torrio företog sig skedde efter moget övervägande. Och efter moget övervägande beslutade han att Chicagos ”Black Hand” skulle få sina begärda beskyddarpengar av farbror Jim, och inblandade parter kom överens om att pengarna skulle överlämnas i hörnet av Dearborn och Acher Avenue.

När de tre inkasserarna väl var på plats, sköts de ner direkt av Torrios män, som hämtats in från The Five Points Gang i New York.

Farbror Jim var glad förstås, men bara tillfälligt lättad, och han bad Johnny Torrio att stanna kvar i Chicago och se tiden an. ”Du kan väl tillbringa halva tiden i Chicago till att börja med”, föreslog han. Och Johnny Torrio nappade på förslaget, varpå Big Jim direkt utnämnde honom till sin närmaste man. Något halvår senare förlades huvudkvarteret till Big Jims nyöppnade nattklubb, ”Colosimo´s Cafe”, på South Wabash Avenue 2126, vars slutliga utformande lika mycket var Torrios förtjänst. Johnny Torrio bytte ut de vulgära hororna och försåg nattklubben med fräscha tonåringar. Samtidigt överlät han hanteringen av sina egna aktiviteter i New York till den alltjämt tonårsunge, våldsbenägne Frankie Yale.

Det dröjde inte länge förrän Colosimo’s Cafe var en av Chicagos mest besökta nattklubbar. Ingen tycktes nämnvärt bry sig om att Big Jim var Chicagos alfons nummer 1. Det hindrade honom inte i något avseende att umgås med världens överklass. Enrico Caruso var stamkund på Colosimo’s Cafe. Al Jolson och John Barrymore likaså. Och Sophie Tucker och Charles Lindberg, m.fl. lät sig gärna underhållas i nattklubben.

Big Jim levde på ett sätt som motsvarade hans rikedomar. Han fullkomligt frossade i lyx och flärd, och njöt av sin roll som Chicagos maharadja. Han såg ut som en glittrande julgran, oftast iklädd en kritvit kostym med stora diamanter på var och en av sina feta fingrar, och med livremmen och skorna översållade av gnistrande ädelstenar. Kragknapparna, manschettknapparna och slipsnålen bar också diamanter. Att han fick smeknamnet ”Diamond Jim” föll sig helt naturligt.

Allt detta och lite därtill gjorde ”Diamond Jim” populär bland kvinnor. Och Big Jim älskade kvinnor lika mycket som de älskade honom, varför båda parter fick lystmätet tillgodosett.

En vacker dag fick Johnny Torrio mottaga ett nytt hotbrev från The Black Hand, i vilket han själv ombads att betala 10 000 dollar eller att se fram emot att dö tillsammans med sin chef. Johnny Torrio såg inte något av alternativen som tilltalande. Han hade ett tredje alternativ, som han tyckte var bättre, och tog reda på vem som skickat brevet. Avsändaren var gangstern ”Sunny Jim” Cosmano, som Torrio valde att besöka personligen – och han anlände till mötesplatsen med en hagelbössa i näven. I stället för pengar fick Sunny Jim en kulkärve i magen, och Big Jim, som var mäkta imponerad av sin väns smidiga lösningar på alla problem, som ideligen uppstod, skänkte honom en röd Cadillac som en extra bonus.

Big Jims nästa bekymmer av dignitet gällde hans vita slavhandel, som blivit föremål för utredning. Polisen hade lyckats skaka fram ett vittne, som var villig att avslöja sanningen om den omänskliga hanteringen, som närmast var att likna vid boskapshandel. Strax innan rättegången skulle börja, fick vittnet, som hette Joe Bovo, besök av två medlemmar ur The Five Pointers, numera styrt av Frankie Yale, vilka förklarade för Joe Bovo att det var skadligt för hans hälsa att vittna, varpå åtalet lades ner.

Myndigheterna gav sig inte. Inför Big Jims nästa uppgörelse med rättvisan hade polisen lyckats övertala en av de unga glädjeflickorna att avlägga vittnesmål om de övergrepp hon själv och hennes kamrater utsatts för, och hon skickades omgående till Bridgeport i Connecticut, där hon gömdes undan. Men polisen var välmutad, och Johnny Torrio hade inga större svårigheter att lokalisera ”den lilla horan”. Han bad på nytt Frankie Yale att ta hand om saken, varpå Yale klädde ut två av sina Five Pointers till federala polismän, vilka i sin tur med förfalskade dokument förde den godtrogna, välmenande flickan till ett säkrare gömställe, där hon våldtogs, sprättades upp och sköts med tolv skott och slutligen slängdes på en kyrkogård.

Nyheter av det här slaget spreds snabbare än vinden, och Big Jim besvärades aldrig mer av sådana här obehagligheter.

Att kalla in Johnny Torrio som administratör för skumraskaffärerna var det bästa Big Jim kunde ha gjort, enär han själv bara var intresserad av nöjen, och han förstod alltmer att uppskatta Johnny Torrios fullödiga egenskaper. Torrio byggde upp och utvidgade verksamheten steg för steg utan att dra ytterligare uppmärksamhet till sig, och eftersom Johnny Torrio var ordentligt alert i alla avseenden, upptäckte han snart att Big Jim Colosimos aktiviteter i Chicago hade karaktären av monopolverksamheter. Och det var väl egentligen inte så konstigt, det fanns ju bara en Boss i Chicago.

Omständigheter har emellertid en kuslig benägenhet att förändras ...

Tredje Avsnittet

Virginias födelsedagskalas varade till långt in på kvällen, och till slut blev det dags att gå och lägga sig. Virginia och Emmett hade delat rum alltsedan de var små och nu låg de i skymningsljuset i sina sängar och småpratade, innan mörkret omslöt dem helt.

- Jag har en idé, Emmett!

- Jaha, och vad består den idén av?

- Har du legat med någon tjej ännu?

- Vilken fråga.

- Jag vill att du svarar ärligt.

- Jag är alltid ärlig mot dig, Virginia, det vet du.

- Det vet jag. Men just i det här fallet vill jag att du ska vara extra ärlig. Har du legat med någon tjej?

- Nej, det har jag inte. Varför frågar du det?

- Jag kan inte svara på det just nu. Men jag vill att du litar på min idé!

- Som jag inte vet någonting om?

- Jag skulle aldrig göra något som skadade varken dig eller pappa eller någon av våra närmaste. Men jag tror att jag funnit på lösningen hur vi ska ta oss ut ur det här helvetet. För Little Sicily är ett helvete, Emmett!

- Det behöver du inte tala om för mig. Vad vill du att jag ska göra?

- Ingenting, ännu så länge, mer än att fortsätta det år du har kvar i skolan, och sedan låta pappa lära upp dig till snickare. Och se till så att du inte åker fast! Du får inte komma in i polisregistret!

- Där finns jag redan.

- För att du slåss ja, men det är väl ingenting annat?

Virginia blev omedvetet spänd, men Emmetts svar lugnade henne.

- Nej, inte vad jag vet.

- Säkert?

- Säkert. Vart vill du komma, Virginia?

- Jag vill inte att du ligger med någon av tjejerna du träffar.

- Vad menar du med det?

- Det jag sa. Vad du än gör, vad dina kompisar än säger, ligg inte med någon! I alla fall inte förrän du talat med mig. Jag vill att du lovar mig det!

Emmett lyssnade alltid på sin syster. Han gjorde aldrig det hon förbjöd honom att göra, av den enkla anledningen att hon aldrig förbjöd någonting. Han var inte rädd för sin syster. Han var inte rädd för vare sig henne eller någonting, men han hade stor respekt för henne. Hon hade någon sorts outtalad makt över honom, som inte berodde på att hon var äldre – men hon tycktes ha någon sorts makt över allting. Ändå accepterade hon allt han höll på med – fram till nu! Nu skulle han lova henne att inte premiärknulla utan att få veta varför. Det hade redan varit nära några gånger, fast tjejerna hade inte vågat fullt ut. Och nu skulle tjejerna alltså få vänta på grund av en idé som hans syster fått på hjärnan. Men hon hade säkert ett giltigt skäl till sin begäran. Virginia var bra, och han visste att han kunde lita på henne. Emmett älskade sin syster över allt på jorden, så det fanns ingen anledning varför han inte skulle vara henne till lags. Och hon var den vackraste tjej han över huvud taget sett! Hur mycket älskade han henne egentligen?

- Emmett?

- Ja.

- Jag vill att du lovar mig det!

- Jag lovar.

- God natt, min älskling!

Virginia hade stora planer – vilda planer!

Emmett somnade in. Virginia låg vaken och lyssnade till sin broders lätta snusningar och önskade att hon snart skulle somna också – och att hon skulle få drömma någonting vackert! Drömmarna var alltid vackra besök, som gav henne kraft att skapa verklighetsdrömmar. Nu låg hon och väntade på att en ny vacker dröm skulle spelas upp och utplåna den gruvliga verklighet, som aldrig lämnade henne; att hon hade mördat en människa! Sedan ett drygt år tillbaka var hon en mördare ...

Virginia blundade och såg Mr Martinos vänliga leende framför sig, där han alltid stod serviceberedd bakom den stora glasdisken i sin speceriaffär i Little Sicily. Alltid lika glad och tillmötesgående. Han var stolt över sitt ursprung – över att vara italienare. Han var född i Neapel och hade flyttat till Chicago i unga år. Liten till växten och lätt flintskallig. Femtio år ungefär och ogift, och han flirtade med allt kjoltyg hans ögon föll på – fast bara på ett skämtsamt sätt utan baktankar! Alla i Little Sicily älskade Mr Martino. Virginia handlade nästan all mat hos Mr Martino, det var ytterst sällan hon gick till någon annan speceriaffär.

- God morgon, min kära Virginia! Jag hoppas att allt är väl denna underbara morgon?

- God morgon Mr Martino! Allt är som det ska. Jag hopppas att det står bra till med er också?

- Jadå, en sån här solig morgon finns det inga moln på himlen i någon bemärkelse. Jag har sett att du bär en kniv gömd, Virginia. Hur många har du dödat med den?

Virginia reagerade direkt, men försökte att verka oberörd. Hur kunde Mr Martino veta att hon bar en kniv, dessutom på den plats hon bar den? Mr Martino skrattade hjärtligt.

- Jag såg den redan för ett par dagar sedan, då du öppnade dörren och vinden tog tag i din kjol.

Virginia log generat. Kniven hade hon fått av Emmett för att försvara sig med, och hon hade bundit fast den med en liten speciell läderrem runt låret.

- Lilla vän, jag klandrar dig inte alls, sa Mr Martino förstående, innan Virginia hann säga något. Bor man i Little Sicily finns det all anledning att vara försiktig, förtydligade han.

- Jag vet faktiskt inte varför jag har den på mig så här på dagtid, sa hon nästan urskuldande. Det är min bror som envisas ...

- Även på dagtid måste man vara på sin vakt, avbröt Mr Martino, på ett sätt som antydde att man i Little Sicily inte fick ta ärlighet på allvar. Om du har tid ska jag visa dig någonting intressant. Vad som verkligen kan hända! Har du tid ett par minuter? Jag bits inte ...

Virginia sa ”ja”, och Mr Martino gick runt disken och vidare fram till ytterdörren, som han låste, och samtidigt bytte han diskret ut skylten med, ”Välkommen och öppettiderna”, mot skylten med, ”Kommer strax”.

- Följ med mig så ska du få se! sa han kärvänligt och fortsatte in i en liten hall bakom disken och öppnade dörren till ett privat rum, som var möblerat med ett skrivbord och en säng. Sätt dig! beordrade han milt liksom i förbigående och pekade på sängen, och gick sedan fram till skrivbordet och drog ut en av lådorna.

Virginia satte sig likt en snäll tik.

- Här ska du få se! fortfor han och rörde om med handen som om han letade efter någonting viktigt. Var hade han lagt sin egen kniv? Samtidigt kom han att tänka på att han gömt den i takarmaturen efter den senasate incidenten. Hur hade han kunnat försumma en sån här viktig förberedelse, innan han skred till verket? Det fick han sota för nu! Fast allt det här var ju redan från början så förbaskat oförberett – normalt hade han allting förberett in i minsta detalj. Men känslorna hade satts i svall, och då handlade det om att improvisera! Vem hade kunnat förutspå den här utvecklingen? Att tillfället, han under så lång tid tänkt planera inför, helt utan förvarning dök upp, och lika plötsligt givit honom möjligheten att uppnå sina drömmars mål.

- Det verkar som om jag inte kan hitta det jag söker. Får jag se på din kniv! sa han, så att det inte skulle låta alltför betydelsefullt.

Virginia blev rådvill men drog upp kjolen och blottade insidan av det vänstra låret, där den platta kniven låg förtöjd i sin slida, fastbunden på ett sätt som endast dess ägare hade möjlighet att lösgöra.

När Mr Martino fick se en del av den begynnande härligheten, de fasta lårens lena, vita insidor, som hans blick följde mot det han visste fanns innanför de små trosorna, kunde han inte bärga sig längre. Till att börja med sökte sig hans vänstra hand begärligt mot kniven, men det blev mer en låtsasrörelse, när han inte lyckades tillskansa sig vapnet, som var väl förankrat – vilket slutade med att han hade handen innanför trosorna och blev varse den lilla, lätt behårade triangeln, samtidigt som hans högra hand letade sig in under den vita jumpern och började smeka de unga, mogna brösten. Vid det här laget hade han helt tappat koncepterna. Han hade aldrig varit med om någonting så ljuvligt. Virginia var en ängel, som han bara inte fick döda, hon representerade den underbara evigheten, det evigt sköna ...

- Jag älskar dig, Virginia! flämtade han och glömde för ett ögonblick den ohållbara situationen. Jag kommer att ge dig allt! flämtade han vidare, och förundrades över att hon inte i likhet med alla de andra skrek ut sin förtvivlan inför det han sysselsatte sig med – och var på väg att utsätta henne för – men insåg på samma gång, med det ynka uns av förnuft som fanns kvar, att han naturligtvis borde ha tagit livet av henne, innan allt detta startade.

Virginia hade god sinnesnärvaro, Little Sicily hade sina fördelar. Visst längtade hon efter sex. Hon älskade oavbrutet i sina drömmar med tappra riddare och stiliga prinsar, fast aldrig med sådana här idioter. Men dom fick ju behandlas på samma sätt. Hennes enda chans att överleva nu var Emmetts förutseende – kniven! - Jag älskar dig också! sa hon och förde sin ena hand mot hans stånd, som hon smekte utanpå byxan. Låt oss knulla, min älskling! sa hon lidelsefullt.

Mr Martino svalde allt återstående förnuft och befriade sig från butiksrocken. Lika snabbt spände han av sig livremmen och stod just i begrepp att knäppa upp gylfen, då Virginia reste sig upp från sängen och med våldsam kraft stötte sin långa kniv rakt in i hjärtats förmak och in i dess kammare på den sataniske Mr Martino, som bara hann se förvånad ut innan allt var över. Mr Martino dog i samma ställning som han stod!

Virginia blev för ett ögonblick stående. Hon stirrade ner på den otäcka människan, som blödde ur bröstkorgen, där hennes kniv stack ut. Tog hon bort kniven skulle livsvätskan rinna snabbare ur kroppen. Fast det hade ingen betydelse. Hon böjde sig ner och drog ut kniven, som hon noga torkade av med sin näsduk och sedan placerade i dess slida. Om det här var en mardröm så representerade den verkligheten. Men det var ingen mardröm, och Virginia var inte den som skydde verkligheten. En sån här situation skulle hon naturligtvis utan vidare klara sig helskinnad ifrån, om hon direkt sprang till polisen och rapporterade sanningen. Det vore en normal reaktion! Men vad fanns det att tjäna på det? Ingenting! Bara en massa onödig uppståndelse till ingen nytta. Nej, det fanns ingenting som talade för att kontakta polisen, som dessutom var överbelastad. Nu måste hon ta sig härifrån! Hon tänkte inte arrangera några efterkonstruktioner. Det enda hon gjort härinne var att sitta på sängen. Dörren till den lilla hallen, som ledde ut till affärslokalen stod alltjämt öppen. Väl ute i affären måste hon vara på sin vakt. Ingen fick se henne genom skyltfönstren eller genom ytterdörren, som också var av glas. Dessförinnan måste hon låsa upp dörren och sätta tillbaka skylten med öppettiderna. Det senare måste hon göra med sin näsduk, som skulle kastas på rätt ställe när detta var klart. Därefter var det bara att stå och vänta framför disken på att en annan kund, hennes första vittne, också skulle dyka upp, och tillsammans med denne undra över var Mr Martino befann sig, då skylten, ”Kommer strax”, inte längre hängde på dörren.

För Virginia att gå därifrån innan vore oklokt. Det fanns säkert någon kund på väg till Mr Martino, som i sådant fall skulle observera att hon lämnade affären. Nej, hon måste vara den första kunden efter det att skylten, ”Kommer strax”, bytts ut mot den med ”Välkommen och öppettiderna”. Och ju längre tid hon fick vänta, desto bättre.

Efter fem minuter kom Mrs Nolan in i butiken, en liten korpulent dam med dubbelhakor och gråsprängt hår. Virginia kände henne sedan tidigare och de hälsade alltid artigt på varandra.

- God morgon, kära Virginia! Det kommer att bli en varm dag i dag också, sa den överviktiga Mrs Nolan och pustade.

- God morgon, Mrs Nolan! Det blir det säkert.

Samtidigt öppnade Mr Davis dörren till affären. En till åren kommen, vänligt sinnad gentleman, med ett moln av snövitt hår och långa polisonger. Han var liten till växten och spensligt byggd och en människa som bjöd alla på sitt leende.

- God morgon, mina sköna damer!

Virginia och Mrs Nolan sa ”god morgon” samtidigt, och sedan utbyttes ännu en åsikt om sommarvärmen.

- Var är Mr Martino? frågade Mrs Nolan efter ett tag och tittade på Virginia.

- Ja, inte vet jag. Det var ingen här när jag kom. Ni kom strax efter mig.

- Jag var här tidigare, men då hängde skylten ”Kommer strax” på dörren, upplyste Mr Davis.

- Då kommer Mr Martino säkert snart, sa Mrs Nolan.

Efter tio minuter var affären fylld av människor, och Virginia vände sig till Mrs Nolan:

- Jag måste nog gå härifrån snart. Det här verkar dra ut på tiden.

- Då kan vi göra sällskap, Virginia. Låt oss gå till Verricos, de har lika bra varor där. Vi kan ju inte stå här i evighet.

Ungefär på samma sätt resonerades det lite överallt, och Virginia och Mrs Nolan och några andra kunder gjorde sällskap ut på gatan och fortsatte mot Mr och Mrs Verricos speceriaffär ett par kvarter därifrån. Och en halvtimme senare var Virginia tillbaka i lägenheten, där både hennes far och bror väntade. Emmett hade skollov och Robert hade semester. Sin lätt blodfläckade näsduk hade Virginia dessförinnan rivit sönder i småbitar med hjälp av kniven och gjort sig av med lite här och där. Och så fort hon kom hem gick hon in i badrummet och sköljde av dolken och slidan om och om igen, tills absolut inga blodspår fanns kvar. Därefter gömde hon sin kniv på ett säkert ställe.

- Vad har du för dig, Virginia?

- Jag håller på att plocka upp en del varor i badrummet. Jag köpte lite mer än vanligt. Mr Martino kom aldrig, så jag gick bort till Verricos i stället, och dom hade lite andra saker som vi behöver. Dom har ett större sortiment.

- Hade Mr Martino stängt?

- Nej, det var öppet, men han var inte där. Jag orkade inte vänta, så jag gick därifrån.

- Vad blir det till lunch? frågade Emmett.

- Vad vill du ha?

- Köttbullar.

- Du får det Virginia serverar! sa Robert.

- Jag har massor av köttbullar, pappa. Farmor gjorde köttbullar i går och kom in med en hel gryta. Jag ska bara koka potatis och göra lite mer sås ...

Virginia blev avbruten av att det knackade på dörren, och Emmett gick och öppnade. Två poliser stod utanför, och i bagaget hade de frågor. En halvtimme senare gick de sin väg med de perfekta svaren och utan misstankar i samma bagage.

- Stackars sate! sa Robert. Jag gillade Mr Martino.

- Det gjorde alla, pappa.

- Tack gode Gud att du inte kom till affären tidigare än du gjorde. Kallblodigt mördad! Nedstucken med en kniv i sitt varma hjärta. I den här förbannade hålan går man inte säker ens på dagtid längre.

- Du har väl det du ska ha på dig? frågade Emmett, och Virginia nickade diskret.

- Vad då ska ha på sig? Det handlar väl inte om den där djävla kniven ...?

- Jo, det gör det, pappa. Och den ska hon alltid bära med sig!

- Är du inte klok? Och vad ska hon göra med den, hade du tänkt dig?

- Hon ska ha en kniv att försvara sig med, pappa. Har du inte fattat det tidigare, så kanske du begriper det nu. Little Sicily, eller Little Hell, vilket du vill, innehåller fler galningar än något annat distrikt i Chicago.

En månad efter Mr Martinos död hade polisen rett ut fem ouppklarade kvinnomord, och det var bara början. Vid upprepade tillfällen hade de återigen besökt Virginia och frågat om hur hon upplevt siuationen i butiken under morddagen, men aldrig någonsin misstänkt henne för någon form av delaktighet i det som inträffat. I det avseendet var Emmett mer misstänksam, fast han sa inget. När man slutligen summerade Mr Martinos illdåd, kunde med säkerhet tolv hittills ouppklarade våldtäkter och mord avskrivas.

Virginia låg alltjämt vaken, oförmögen att somna. Under det år och lite till som gått hade hon tvingats ta till sig än mer av livets opålitlighet, och hennes erfarenhet och tankar planerade numera framtiden på egen hand. En ny fasad att bemöta den onda världen hade omedvetet tagit form i hennes undermedvetna. En fasad, på vilken det skulle stå välkommen, men innebära livsfarligt område! Mr Martino hade sjunkit tillbaka i det förflutna, fast han gjorde sig ändå ständigt påmind, och Virginia slöt ögonen för att söka någon form av tröst i sömnen, som vägrade infinna sig. Till slut somnade hon i alla fall inför en ny dag – en mycket viktig dag!

x

Klockan halv åtta på morgonen, endast några timmar efter det att Virginia äntligen slumrat in tillsammans med sina förestående planer, hade hon försett den lilla familjen med en rejäl frukost, och det var dags för var och en att gå till sitt. Robert arbetade fortfarande som timmerman på Grover Construction och Emmett gick i skolan.

- Pappa, det börjar faktiskt bli på tiden att jag gör någonting annat än bara går här hemma och lagar mat och städar och tvättar.

- Jaha. Och vad hade du tänkt dig att göra i stället? Little Sicily är inte precis den plats man väljer som arbetsmiljö.

Nu handlar det om hennes idé, tänkte Emmett, men sa ingenting.

- Jag tänker inte arbeta i Little Sicily, pappa.

- Du har ingen utbildning, flicka lilla. För att få ett bra, välbetalt arbete utanför Little Sicily, krävs utbildning. Det har jag tyvärr inte haft möjlighet att ge dig. Du är mycket vacker, Virginia, och du kommer snart att finna en man som du tycker om och kan bilda familj med. Det vi kan hoppas på är att den mannen har det lite bättre ställt än vi.

- Jag ska alltså leta reda på en man med en massa pengar och sedan gifta mig med honom och bli med barn. Är det dina planer för din lilla Virginia?

- Mina planer för min lilla Virginia är hon ska bo i ett slott så långt bort som möjligt från Little Sicily, och att hon med sin tillkommande prins ska leva lycklig i alla sina dagar. Jag vill minnas att det skålades för hundra år!

Virginia förstod att det var meningslöst att prata vidare om saken.

- Du är hopplös, pappa, sa hon.

Och med de avskedsorden ringande i öronen gick Robert Crown till jobbet och Emmett till skolan, där höstterminen väntade på sina elever. Och Virginia gick in i sovrummet, som hon delade med Emmett, och ställde sig framför den stora spegeln, som sträckte sig ända från golvet till en bra bit över huvudhöjd.

Spegeln var hennes bästa vän. Här tillbringade hon en stor del av dagen, påklädd, halvklädd eller utan en tråd på kroppen. Här tränade hon inför sin uppgift. Hon var väl medveten om sin skönhet och att hon bara blev vackrare för var dag. Vändpunkten bekymrade henne inte alls – den låg långt fram i tiden!

Hon smekte sin kropp och lät händerna stanna vid de fylliga brösten, som hon smekt extra sensuellt, och gjorde ett kast med huvudet så att det blonda håret regnade ner över axlarna. Hon hade tagit av sig helt naken och lät den ena handen glida över magen och söka sig ner mot den lilla triangeln av mjukt gyllene hår. Hon särade lite på benen och lät fingrarna leka över insidan av låren och sedan leta sig upp mot den lilla triangeln igen, som öppnat sig lite. Hon var fortfarande oskuld, men i drömmarna framför spegeln älskade hon om och om igen med sin älskare, som hon redan utsett. Och hon smekte sig själv tills hon fick utlösning. Ibland ramlade hon nästan omkull när orgasmen överföll henne. Gode Gud, vad kåt hon var!

Virginia gick ut i badrummet och tvättade sig noga, sedan gick hon tillbaka in i sovrummet och satte på sig ett par rena bomullstrosor, en ljusblå sommarkjol och en vit blus, som hon knäppte lagom högt. Behån brydde hon sig inte om, den behövde hon inte – dom var så fasta och fina ... Och ingen krigsmålning! Hon hade så starka fina färger själv att hon inte ens behövde läppstift. Fan vad snygg du är, Virginia! sa hon till spegeln. Därefter gick hon ut i hallen, stack sina små fötter i ett par smärtingskor och begav sig av mot Colosimo’s Cafe.

Tio minuter senare satt hon på spårvagnen och undrade vad hon höll på med egentligen. Hade någon frågat henne vad hon hade för sig, skulle hon inte kunnat svara. Hon visste förstås vad hon ville uppnå med sin föresats, men hon hade inte en aning om hur eller var det här äventyret skulle sluta. Allt var mer än ovisst. Hennes mått och steg fick anpassas till utvecklingen, resonerade hon. Hennes tillgång var skönhet, och den hade hon rikligt av. Hon visste att hon var otroligt vacker – hon kunde ju inte gå ut och handla mat ens utan att bli tillfrågad eller antastad. Hon hade så när fått plikta med sitt liv för sin skönhets skull. Nu handlade det om någon sorts återbetalning – med ränta!

Det fanns två slags människor; de rika människorna med makt och de andra människorna som saknade pengar och makt. Virginia hade inga planer på att sluta sina dagar i en okänd grav likt en människa med ett bortkastat liv utan drömmar som förverkligats. Hennes grav skulle världen andäktigt besöka av en eller annan anledning. Hur annorlunda skulle inte allting ha sett ut om det bara hade funnits pengar? Även om inte nöden direkt slog in dörren, så var den ständigt på besök. För en del människor var själva anskaffandet av pengarna huvudsaken. Andra försökte anskaffa dem för att fullfölja en önskan. Virginia hade sin egen djupt rotade önskan, som hon visserligen tvingats korrigera av och till för att kunna anpassas till händelseutvecklingen, men för dess slutliga förverkligande var likväl pengar och makt oumbärliga ingredienser – och äntligen hade hon sett ljuset i tunneln! Hämndens tid var inne, och den skulle skänka henne både den rikedom och totala makt hon i sina vilda drömmar beslutat att tillvälla sig. Det fanns inte en enda karl, som inte reagerade på ett speciellt sätt bara vid åsynen av henne. Så fort hon stigit på spårvagnen, hade de slutat läsa sina tidningar och bara stirrat, som vore hon en hägring. Huvuden vreds i hennes kölvatten ...

Virginia blev allt säkrare invärtes genom sånt här. Det gav henne en sorts bevis för att hennes idé om att göra sin egen hägring till verklighet skulle fungera. Det var inte första gången i världshistorien som en tilldragande kvinna utnyttjade kåta karlar. Och eftersom hon själv var kåt, så förstod hon deras hunger.

Virginia hade egentligen ingen större brådska, hon hade ju hela livet framför sig – hundra år! Ändå var hon tvungen att beakta tiden, så att hon inte blev bedragen av dess obarmhärtighet. Inte bara för sin egen skull, det fanns även andra hänsyn. Någon gång och någonstans måste hon bringa hjulet i rullning, och efter att ha lyssnat till samtalen under sitt födelsedagskalas hade hennes planer tagit en allt fastare form, och hon bedömde att tiden nu var mogen att omsätta dem i handling. Från och med nu skulle hon ta till vara och odla varenda sekund av sitt liv – hon skulle inte förspilla ett enda moment! Det var dags att ta det första steget, och skönheten var den tillgång hon ämnade utnyttja för att nå målet, som var högt satt. Hennes vapen hette Åtrå – svagheten som utmärker alla män skulle utgöra hennes styrka! Men ingen av dem som åtrådde henne skulle få avnjuta henne. Bara en skulle få tillträde – till att börja med!

Virginia steg av vid South Wabash Avenue. Hon visste inte exakt var Colosimo’s Cafe låg mer än att det låg på South Wabash Avenue nummer 2126, vid 22:nd Street. Det kunde väl inte vara så svårt att hitta, när man väl kommit så här långt?

Det var det inte heller, men klockan var inte mer än halv elva, och det mesta såg stängt ut. Nu hette det tydligen inte Colosimo’s Cafe längre. Colosimo’s Restaurant stod det på flera skyltar. På ett par av skyltarna var bokstäverna försedda med lampor i olika färger, som säkert blinkade nattetid för att dra till sig uppmärksamhet och välkomna gästerna. Det fanns två igenbommade jätteportar att välja på och en mindre dörr. Virginia gick fram och knackade på den mindre dörren. Det hände ingenting. Johnny Torrio var säkert inte här än, men då skulle hon ta reda på när han tänkte komma hit. Joseph hade ju sagt att Johnny Torrio hade högkvarteret förlagt till Colosimo’s Cafe. Hon knackade en gång till, hårdare, och kände på dörrvredet. Allt var låst verkade det som, men plötsligt hördes steg inifrån, och hon intog en pose som hon tränat in framför spegeln.

Dörren öppnades av en ung man som såg italiensk ut, och som, innan han öppnande dörren, bestämt sig för att lika snabbt stänga den igen. Efter att ha öppnat den fick hans tankar en annan färdriktning. Han hann inte inhämta all skönhet med en gång, men han insåg att hon måste vara här av någon speciell anledning – och det stämde ju!

- Madam, ni söker Mr Colosimo? Han är inte…

- Jag söker Mr Torrio!

- Ni har en tid avtalad ...?

- I annat fall skulle jag väl inte vara här, ljög Virginia närmast övermodigt.

Lögnen föll naturligt för Virginia, den ingick i de perfekta svaren, som hon inrepeterat framför spegeln, vilka var tänkta att ge henne den fördel hon behövde för att behålla sin roll och styrka i diskussionen. Att föra taktpinnen i en diskussion var hon inte mogen att gå i land med. Men hon var duktig på att leverera de rätta svaren – inbillade hon sig ...

- Ett ögonblick, Madam!

Den unge italienaren försvann in i en lång korridor, och Virginia tyckte själv att hon borde vara nervös. Men hon kände sig mogen inför uppgiften hon själv var upphovsmakaren till, stängde entrédörren och la med snabba, målmedvetna steg korridoren bakom sig. Att stå utanför porten och vänta hade hon inte kommit hit för!

Hon kom in i en större hall med flera dörrar, som alla var stängda. Sekunden senare öppnades en av dörrarna, och hon hamnade i armarna på den unge italienaren, som var på väg tillbaka till entrédörren. Han hajade till, men bad om hennes namn ...

- Jag heter Virginia!

Samtidigt gjorde Johnny Torrio entré. Torrio var, trots sin ringa ålder, gammal i gården, och han granskade henne med ögon som redan sett allt – tills nu! Han förblev stående och såg på den vackraste kvinnan han sett i hela sitt liv. Hans blick vilade länge på hennes ansikte, sedan vandrade den steg för steg över hennes kropp. Det uppstod en paus. Den tavla Johnny Torrio hade framför sig tog för ett ögonblick andan ur honom, fast utan att påverka situationen mer än att en nyfikenhet väcktes. Och det var ju det som var meningen!

- Ni har inte gått vilse, det förstår jag, sa han, men jag vore tacksam för någon form av förklaring till ert besök. Jag föreslår att vi går in här, fortsatte han, och höll upp den dörr han själv just kommit ut ifrån och ledsagade Virginia in i ett rum som hade karaktären av ett kontor. Du ska ha tack så länge, Rocco! inflikade han, och den unge italienaren, som var Johnny Torrios kusin, försvann genom en annan dörr.

Johnny Torrio bad Virginia att ta plats och pekade på en av de två jättefåtöljerna som stod framför ett lika gigantiskt skrivbord, bakom vilket han själv satte sig i en ännu större fåtölj. Sedan lät han på nytt blicken vandra över sin gudomligt vackra besökare, som höll tyst. Virginia hade ingenting att säga, hon var helt koncentrerad på att svara, men de annorlunda frågorna, som snart var på väg, skulle föra henne in i en djup skog, där hon både snavade och gick vilse.

Ingen sa någoning på en lång stund. En hel evighet, tycktes det. Det var som om tiden stod stilla! Fast sånt här var Virginia bra på. Det som inte yppades, kunde man inte läggas till last för, hade hon fått lära sig. Nu satt hon i alla fall hos gangsterkungen!

- Ni är mycket vacker, min flicka. Det är ni säkert medveten om också, men ni är alldeles för ung för att vara här, öppnade Torrio.

- Hur gammal ska man vara för att vara här? frågade Virginia oskuldsfullt utan att tänka på att det var en korkad fråga.

Johnny Torrio kom av sig något, men valde att ignorera sin besökares oförstånd och fortsatte:

- Jag vill veta varför ni är här. Ert namn bryr jag mig inte om att fråga efter, eftersom det lika gärna kan vara uppdiktat. Men jag vill veta varför ni är här!

- Jag heter Virginia, och det är mitt riktiga namn. Kan vi inte säga du?

Johnny Torrio började bli lätt konfunderad, vilket inte uppmärksammades med mer än ett par rynkor i pannan och en fast blick riktad mot det ljuvliga, änglalika ansiktet och de klarblå ögonen.

- Vi kan säga du till varandra, sa han lugnt. Du får säga Johnny så säger jag Virginia. Varför är du här, Virginia?

- Jag vill arbeta här.

- Du vill arbeta här?

- Ja.

- Och vad hade du tänkt dig att arbeta med.

- Det hade jag tänkt mig att du skulle få avgöra.

Johnny Torrio insåg att han var på väg att få ett problem på halsen. Virginia var ett fullblod, det fanns ingen kvinnlig varelse att jämföra med denna flickunge, som ens kom i närheten av den skönhet hon utstrålade. Naturligtvis visste hon om det själv, men det hon tydligen inte hade en aning om var vad man kunde råka ut för i en så unik situation, speciellt vid hennes unga ålder. Hennes skönhet var detsamma som en dödsdom, om hon spelade korten i händerna på fel person. Johnny Torrio hade beslutat sig för att inte vara den personen – i alla fall för stunden. Vad hade inte livet haft i beredskap åt henne, om han inte kommit emellan ... han ville inte tänka på det. Han fick inte falla offer för motstridiga känslor! Men varför satt hon här? Var det något nytt jippo från polismyndighetens sida avseende människohandeln? Det var inte troligt, men det tänkte han ta reda på, när det här mötet var avslutat. Det var definitivt ingen idiot som satt i fåtöljen på andra sidan skrivbordet ...

- Vad heter du mer än Virginia? frågade han vänligt.

- Crown. Virginia Crown.

- Och var bor du?

- I Little Hell, svarade hon direkt. Little Sicily! förtydligade hon sedan utan att bli det minsta generad.

Torrio avslöjade inte med en min vad han tänkte, men det stod klart för honom att han hade en mycket speciell person framför sig, som trots sin ungdom gav sken av målmedvetenhet och inre styrka. Fast syftet med det här mötet blev alltmer svårbegripligt för varje minut.

- Hur gammal är du? frågade han och gjorde sitt bästa för att dölja sin nyfikenhet bakom en låtsad likgiltighet.

- Jag fyllde sjutton år i går.

- Det finns inget arbete för dig här, Virginia, sa han, men önskade ändå innerst inne att det skulle gå henne väl framöver, samtidigt som han var mer än medveten om att det skulle gå allt annat än väl framöver, om han inte hjälpte henne – vem hon nu var?

Hon hade kommit hit i ett angeläget ärende, det var han övertygad om. Annars hade hon inte suttit här, oavsett om det var av egen fri vilja eller av andra skäl. På något sätt gav hon intrycket av att behöva beskyddas. Nåja, förr eller senare skulle hon bli tvungen att avslöja anledningen till sitt plötsliga uppdykande ...

- Jag är ledsen över att behöva göra dig besviken, tillade han och studerade Virginia med de grannlaga ögon som anstod en ödmjuk gangster, för att läsa av hennes reaktion på det negativa beslutet.

Den blev inte som han tänkt sig. Hon reste sig upp ur fåtöljen och gick runt skrivbordet, sedan böjde hon sig ner och kramade om honom och kysste honom lätt på kinden.

- Jag tycker att du är fin, Johnny, det var det jag ville förvissa mig om, sa hon och gick mot dörren.

Johnny Torrio var mållös – vad menades med den här föreställningen? Under några få sekunder hade han haft denna ljuvliga lilla varelse runt sin hals, och nu var hon, lika plötsligt som hon dykt upp, på väg ut ur hans liv ... efter bara ett kort besök av någon anledning? Men att ta farväl av Virginia Crown var ingenting Johnny Torrio var intresserad av! ”Jag tycker att du är fin, Johnny, det var det jag ville förvissa mig om.” Vad var det denna sagolika lilla ängel verkligen ville förvissa sig om?

- Virginia!

Virginia hade redan öppnat dörren halvvägs, men förstod att hon kallats in igen för att ta plats – för alltid!

x

Virginia var tillbaka på Colosimo’s Restaurant redan dagen efter. Johnny Torrio visste knappt själv varför han bett henne återvända i sådan hast som påföljande dag, men gårdagen hade inte lämnat plats för förberedelser, och han hade helt enkelt tappat andan. För att inte överrumplas och förledas att fatta felaktiga beslut, hade han med en lämplig förevändning tagit ett snabbt avsked och bett henne att återkomma nästa dag. Normalt hade det inte funnits någon som helst anledning till ett sådant här arrangemang, om inte flickan varit den hon var. Men vem var hon? Somliga individer lämnar spår efter sig, som ger människans intuition grogrund att vilja veta mer om personen ifråga. Virginia var en sådan individ. Johnny Torrio drogs till henne av en kraft som var starkare än hans vilja. Egentligen var det ju inte klokt att en barnunge, visserligen inte vilken barnunge som helst, kunde påverka honom så känslomässigt att hon indirekt dirigerade händelseutvecklingen. Hur som helst ville han vara bättre förberedd inför nästa möte. Hon var den vackraste kvinna han skådat i hela sitt liv. Hon var så ljuvligt vacker att han nästan började få oöverlagda idéer för sig. Och det var uppenbart att det fanns mer än bara skönhet bakom den tilltalande fasaden. Polisen var inte inkopplad, det hade han från fler än en källa fått bekräftat. Det här handlade om någonting annat!

- Och vilka överraskningar tänker Virginia bjuda på i dag? frågade Torrio efter det att de på Virginias initiativ bemött varandra lite utöver dagligdags, med en kyss på vardera kinden, och han åter visat henne på en av de två fåtöljerna framför det stora arbetsbordet.

- Överraskningar?

Virginia satte sig tillrätta i jättefåtöljen. Hon hade bytt ut den ljusblå sommarkjolen mot ett par vita åtsittande långbyxor, och i stället för den vita blusen bar hon en rosa urringad jumper, som smet åt kring de unga, välfyllda brösten. Hon hade inge behå på sig i dag heller, och en slinga av det långa, blonda håret, som låg halvvägs över axlarna, hade letat sig ner i den väl tilltagna urringningen och lagt sig att vila på en av de liljevita kullarna. Hon var om möjligt ännu vackrare i dag, och Johnny Torrio lät sina ögon fägnas.

- Ska vi kanske försöka komma någon vart? Vad vill du mig innerst inne, Virginia? Du vet vilken service vi tillhandahåller här, men det handlar inte om det för din del. Har jag rätt?

- Jag är oskuld.

Torrio höjde lite på ögonbrynen och log vänligt mot den lilla dockan i den stora fåtöljen.

- Jag misstänkte det. Och då kommer vi tillbaka till ditt ärende, Virginia. Vad vill du? Vill du att jag ska ligga med dig, eller vill du ha smisk på stjärten?

- Jag vill att du ska träffa min bror.

- Och varför vill du att jag ska träffa din bror?

- Han är bra på det du vill ha hjälp med.

- Och vad vill jag ha hjälp med?

- Jag vill att du beskyddar honom.

- Du menar att jag ska hjälpa honom?

- Om du hjälper honom, så hjälper han dig.

Torrio tog sig för hakan med högerhanden, lutade sig tillbaka i fåtöljen och blundade för ett ögonblick. Vilken meningslös diskussion, som uppenbarligen skulle leda till någonting han trots allt ville ha svaret på. Hans känslor för ”naturbarnet” eller ”skådespelerskan” han hade framför sig hade förvandlats till någonting betydligt mer komplicerat än vad han tänkt sig från början. Han böjde sig framåt, satte armbågarna på skrivbordet och knäppte händerna under hakan och försökte tyda den oskuldsfulla blicken, som oavbrutet bad om någonting.

- Vad heter din bror?

- Emmett.

- Emmett Crown alltså.

- Ja.

- Och ni bor tillsammans?

- Min bror och min pappa och jag. Min mor dog då Emmett föddes.

- Och hur gammal är din bror.

- Han blir fjorton år i november.

- Fjorton år. Och ni bor i Little Sicily?

- Ja, och Emmett kommer att få problem om inte någon tar hand om honom.

- Han har problem med polisen med andra ord?

- Inte ännu, men de vet vem han är. Han kan slåss!

Johnny Torrio förflyttade händerna till fåtöljens armstöd, lutade sig på nytt tillbaka och började skratta som om han just lyssnat till en rolig historia.

- Det är många som kan slåss, Virginia. Speciellt i Little Sicily.

- Ingen kan slåss som Emmett. Och han är lika fin som du! Han skyddar mig med sitt liv, om jag skulle be om det. Och ditt liv också, om jag ber honom. Du är snäll om du inte skrattar!

Torrio anlade en allvarligare min.

- Jag skrattade åt ditt oförstånd, Virginia. Du förstår ...

- Jag förstår, men du förstår inte.

Johnny Torrio såg in i de oskyldiga, blåklintsblå ögonen och upptäckte att han kanske hade fel trots allt. Virginias liv hade säkert inte varit någon dans på rosor. Men Johnny Torrio gillade inte gåtor. Virginia var fokuserad på något hon måste ha hjälp med, eller åstundade. Hon var oförutsägbar – och i allra högsta grad okonventionell. Och hennes skönhet gjorde henne lika gåtfull som sin gåta, så det fanns ett slags konsekvens. Men när den här leken var över, och det skulle den snart vara, så tänkte han ge den unga damen en par väl valda visdomsord på vägen. Dessförinnan kändes det av någon anledning som han var skyldig sin instinkt för medkänsla och förståelse att spela spelet till slut – han trodde sig nämligen ha kommit sin gåtfulla besökares motiv på spåren ...

- Vad heter din far?

- Robert Crown.

- Har han något arbete?

- Han är timmerman. Han är en av de skickligaste timmermän som finns!

- Naturligtvis, sa Torrio och nöjde sig med att le den här gången. Och vem arbetar han för?

- Grover Construction.

- Grover Construction ...

Johnny Torrio blev plötsligt behagligt fundersam, men lät inte sin omedelbara tanke störa diskussionen.

- Pappa har arbetat där i över tjugo år! förtydligade Virginia för att det skulle låta riktigt bra.

- Du vill alltså att jag ska träffa din bror? sporde Torrio, mer som ett ovidkommande konstaterande, och lät blicken tränga djupare in i de himmelsblå ögonens outgrundliga källa.

- Ja, sa hon bestämt, även om det just nu snarare tycktes var ett önsketänkande än en realistisk omständighet.

Virginia hade svårt att bemöta Johnny Torrios värderande blickar. Hon kände att hon var på väg att tappa koncepterna. Han undrade så klart vad hon höll på med. Han torde vid det här laget vara mer än konfunderad över hennes mysteriösa intrång – kanske trött rent av? Det verkade nästan så. Vad hade hon ställt till med? Hon visste knappt själv vad hon hade här att göra längre, än mindre vad hon skulle hitta på att säga mer, förutom alla dumheter hon redan hasplat ur sig. Den teoretiska planeringen framför spegeln hade varit perfekt, men nu var hon ute på hal is och på väg att förlora fotfästet ...

- Om det är det du verkligen vill – att jag ska träffa din bror – så låt oss göra det, sa Johnny Torrio lika snabbt som oväntat. Ni kan komma hit båda två i morgon vid samma tid!

Virginia pustade fram ett ”Tack!”.

- Går Emmett i skolan?

- Ja, men han får försöka att komma ifrån.

- Det ska bli intressant att få träffa din bror, Virginia!

Fjärde avsnittet

Alphonse Gabriel Capone hade kommit till världen, det gick inte att göra ogjort. Alla tiders störste gangster låg i vaggan – en svartlockig, evigt leende liten knubbig krabat, med kerubkinder och små halvknutna, obefläckade händer ... Men tidens tand var omutlig, och den präktige lille krabaten skulle komma att förändras i takt med tiden! Tiderna hade redan förändrats, fast bara i den omfattning man efterhand accepterade. Den organiserade brottsligheten var en ny företeelse, som man inte tog på allvar, eftersom man inte visste vad den handlade om, men snart skulle bli medveten om. Det vilade en sorts hotfull skugga över det nyfödda seklet – man bar ständigt på känslan av att obönhörligen dras mot någonting, som ännu så länge tillhörde ovissheten. Och i väntan på det oundvikliga gav man den egendomliga verkligheten fria tyglar rätt in i framtiden. Inte ens Al Capone själv kom någonsin till insikt om hur han blev den supergangster han blev. Plötsligt stod där bara ett gangstervälde för dörren – ett gangstervälde som Amerikas historia aldrig tidigare bevittnat!

För att någonting dylikt över huvud taget ska kunna förverkligas, måste det till en bedrift utöver det vanliga. För att ro i hamn ett gangsterimperium med ett sådant omfång och sådan kraft att det överrumplar och omdanar en hel kontinent, krävdes en ledare med exceptionella färdigheter. Och för huvudpersonen i fråga var det under rådande omständigheter helt otänkbart att genomgå en vanlig, regelrätt utbildning. Huvudpersonen måste omskolas – skolas på ett annorlunda sätt! Huvudpersonen måste studera och praktisera de arbetsmetoder som krävdes för att bli framgångsrik vida över de gränser där mänsklig moral tappat greppet och ersatts med en ny moral, men ändå en sorts moral. Varpå Capone, som egentligen aldrig suttit bekvämt i skolbänken, redan vid 14 års ålder slog ner sin skolfröken och slutade den normala skolgången. Och därmed var det första steget inför framtiden taget. Ett steg uppfattat av ingen ...

Capones familj bytte bostad och flyttade från Park Avenue 69 till Garfield Place 21 i Park Slope, som också låg i Brooklyn. Ska det ske något stort utöver det vanliga, måste miljön grundmuras. Och den nya adressen var perfekt med tanke på slutmålet, som var utstakat av ödet.

Bara ett par stenkast från Capones nya bostad på Garfield Place låg en liten oansenlig byggnad, som var Johnny Torrios huvudkvarter i New York. Al Capone var vid den här tiden väl bekant med Johnny Torrios verksamheter, likaså med Johnny Torrio personligen. Redan som åttaåring hade Capone sprungit ärenden åt The Navy Street Boys, och som duktig springpojke snabbt insorterats i The James Street Gang, styrt av Jonny Torrio, som snart blev Capones andra pappa. En ny pappa, som pendlade mellan högkvarteren i New York och Chicago och representerade en annorlunda typ av gangster, en sorts ödmjuk mördare. Johnny Torrio blev något av en pionjärapostel, som var kriminell rätt igenom, men ägde en speciell begåvning att distribuera diskret brottslighet. Själv ansåg han sig vara en seriös affärs- och föregångsman, som nästan helt avstod från världsliga nöjen. Johnny Torrio varken rökte eller nyttjade alkohol, och han vinnlade sig om ett vårdat språk och besökte aldrig mer än nödvändigtvis sina bordeller. I kontrast till allt detta betitlade han sig själv gärna som "konjunktursryttare"

I likhet med Johnny Torrio hade Capone hamnat tidigt på gatan bland de rivaliserande gängen, som i stort sett bestod av italienare, judar och irländare, så ”gatan” var egentligen ingen dålig startplats. Det handlade om hur man förvaltade sitt utgångsläge. Till skillnad från Capone var Johnny Torrio liten till växten – men även om han var övermåttligt tuff räckte han inte till fysiskt för en topplats. Skulle han bli nummer 1 gällde det för hans del att använda hjärnan, som han fått på bekostnad av muskler. Det gällde att vara skarpsinnig och att ingå förbund med kroppsligt bättre utrustade, där Capone mer än väl motsvarade det senare kriteriet. Muskler fanns alltid att tillgå för pengar. Hjärnor också i och för sig, men i det senare fallet var utbudet begränsat, och man riskerade ständigt att själv bli utmanövrerad av personer med ambitioner utöver sina egna. Johnny Torrio besatt i motsats till sina konkurrenter en extraordinär förmåga att fånga tillfället i flykten och skickligt administrera uppkomna skumraskaffärer, utan att omvärlden uppfattade det nödvändiga våldet som annat än ödmjukt. Och just denna unika ”ödmjukhet”, som inte bestod av någon ödmjukhet alls, annat än när det passade, skulle visa sig komma att genomsyra maffialedaren Johnny Torrios samtliga verksamheter. Johnny Torrio insåg betydelsen av att agera så att människors känsla för anständighet tillfredsställdes. Han var en hycklare av sällan skådat slag, och det var på grund av räven inom sig han fick smeknamnet, The Fox.

Om Johnny Torrio var kometen på himlavalvet var Al Capone kometens svans. Allteftersom Capone följde Torrios bana mot stjärnorna, formade han sin egen personlighet. Efter att ha inhämtat nödvändiga kunskaper hos gatugängen "The South Brooklyn Rippers" och "The Forty Thieves Juniors", landade Capone hos det ökända "The Five Points Gang", som bestod av immigranter ur den sicilianska maffian och skoningslöst anfördes av Frankie Yale, som växt i maffiakostymen, men till skillnad från Johnny Torrio byggde upp sitt groende imperium med hörnstenarna; fruktan och grymhet, och iscensättande av desamma i hämningslöst fysiskt våld. Orden gentleman, ödmjukhet och heder, kunde Frankie Yale inte stava till. Frankie Yale var gatufasonernas gangster personifierad, allt medan Capones magister, Johnny Torrio, visade upp andra kvaliteter. Deras slutmål var förstås detsamma!

Johnny Torrio blev med tiden en allt mäktigare man. Samtidigt registrerade han att den unge Capone var huvudet högre än sina medspelare, och han tilldelade Capone allt fler uppdrag. Al Capone var inte bara en slagskämpe, med ett humör som en vulkan under ständigt utbrott, han hade även ett väl utvecklat intellekt och anslog den sträng hos Torrio, som väntat på att bli anslagen, och ”The Fox” beslutade sig för att odla kontakten med den talangfulle, målmedvetne ynglingen med de speciella egenskaperna. Johnny Torrios närmast föreliggande planer var emellertid att permanent förlägga verksamheten till Chicago, varför Capone tvingades bida tiden i New York utan sin mentor. Men inte för så länge!

Det Al Capone framför allt lärde sig av Johnny Torrio, var vikten av att inte låta karriären i gangstervärlden spegla vardagslivet. ”Hedra hycklarens roll och ta den till dig!” Och med de visdomsorden från Johnny Torrio i bagaget följde några hårda men lärorika år med grövre brott, som gradvis stegrades, för att dana Capone till den fulländade gangster, som slutligen skulle föra honom till det allra översta trappsteget och ta över allting. Men det var ett tag tills dess – det var många som var ute efter det översta trappsteget. Fast Al Capone gjorde allting bättre – mer övertygande!

x

I avsaknad av Johnny Torrio accepterade Al Capone Frankie Yales råbarkade affärsmetoder och spelade sina kort väl. Efter bara en kort tid var han den mest fruktade ”torpeden” i The Five Points Gang, och Frankie Yale belönade honom med jobbet som bartender och utkastare på danskrogen Harvard Inn på Coney Island, som var Yales operationsbas. Och det var här på Harward Inn, som Al Capone redan som artonåring skulle få sitt smeknamn "Scarface" inskuret i ansiktet. Gravören, som hette Frank Gallucio, slitsade upp Capones vänstra kind på tre ställen med en stilett, efter det att Capone böjt sig över hans syster Lena och sagt att hon hade en snygg häck. "Och det är menat som en komplimang!" hade han lagt till.

Efter knivslagsmålet, där endast en av slagskämparna var utrustad med redskapet, tvingade Frankie Yale den ”välmenande” Capone att be om ursäkt. I samma andetag erkände Frank Gallucio att hans stolthet tvingat honom att ställa upp för sin syster, och att hans kniv varit vapnet, som skilt honom från döden. Hade det inte varit för springkniven, hade Al tagit honom av daga med bara knytnävarna!

Al Capone hatade sitt öknamn "Scarface", som han var beredd att döda för och även gjorde.